1. Opeth – Watershed
Med Watershed har Opeth tagit sin dödsprogg ytterligare ett steg längre och väver ett vackert höstlandskap med avgrundsdjupa dalar. Deras främsta stund utan tvekan. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Watershed, men otaliga gånger har det blivit och det är omöjligt att tröttna på den.
2. Guns ´n Roses – Chinese Democracy.
Oj Vem trodde att Axl skulle leverera innan 2008 tog slut? Dr. Pepper? Tveksamt. Vad som inte är tveksamt är att världens mest försenade och mytomspunna platta är väldigt bra. Purister kommer att klaga att det inte låter som Appetite for Destruction men skit i dem. Låtarna bygger snarare vidare någotsånär på de pampigare låtarna från Use your Illusionplattorna som Breakdown,Estranged m fl. Överanvändandet av effekter och gitarrer tar inte bort låtarnas storhet.
3. The Raconteurs – Consolers of the lonely
Arbetsmyran Jack White ( jag vet inte om han arbetar så mycket egentligen) har tillsammans med Brendan Benson gjort en oerhört potent rockplatta med hjärtat på rätta stället ( ni vet var). Rock som ibland låter det som White Stripes med en bra trummis.
4. I are Droid – I are Debut
I are gillar svängig melankolisk robotrock med oemotståndliga refränger. Vad kommer nästa heta tro? I are follow up?
5. Dozer – Beyond Colossal
Sveriges mest underskattade band (som tyvärr fastnat I Stonerfacket utan att låta speciellt stoner överhuvud taget nuförtiden) har med sitt femte album levererat en helgjuten elak och melankolisk käftsmäll.
6. Scars on Broadway
Jag måste säga att jag haft svårt för Daron Malakians sång i hans tidigare huvudsyssla System of a Down. Men när Daron får styra skutan själv får vi korta driviga låtar med hittiga refränger och ibland fåniga rim. Jag stör mig dock ingenting på sången här, vet inte om det beror på att låtarna är så bra eller om han lärt sig sjunga mindre irriterande.
7. Amon Amarth – Twilight of the Thunder god
Trodde inte jag skulle falla för melodiös dödsmetall med vikingtema. Det låter ju inte så ballt på papperet, men jag trodde fel kan vi ju konstatera då Twilight of The Thunder god får mig att vilja dricka mjöd, slåss med svärd och dyrka både Tor och Oden.
8. Volbeat – Guitar Gansters & Cadillac Blood.
Volbeats raggarmetal är en given i bilen eller på förfesten, lätt att köra fort till och att sjunga med i.
9. Johnossi – All they ever wanted
Något otippad platta på min lista då jag knappt hört dem innan någon vecka sen. Men vad gör det när skivan är så här bra? Tvåmannabandet Johnossi imponerar med sin catchiga garageaktia slyngelrock.
10. The Haunted – Versus.
Årets argaste kille priset måste ändå gå till Peter Dolving som levererar smocka på smocka. Inte lika nyanserat som på Dead eye men stabilt och pålitligt.
11. Melvins - Nude with boots
Buzz &:co är tillbaka med en riktig höjdarskiva som ibland påminner om ett Kiss på sterioder. Inte riktigt lika jämn som föregångaren (A) Senile Animal men sparkar stjärt ändå. Att de kör med två trummisar visar att Melvins fattar att de är ett av världens coolaste band.
(12). Metallica – Death Magnetic
Min kärleksaffär med Metallica tog slut för många år sen men lite då och då blir jag nostalgisk över de bra stunder vi hade. Det var ju trots allt några år vi spenderade ihop så jag försöker återbesöka dem någon gång per år. Nu försöker Metallica bjuda tillbaka och fresta med godis som ska påminna om det vi åt tillsammans för så många år sen med. Ibland smakar Death Pathetic förvånansvärt gott men oftast bara segt och gammalt. Trots detta får de vara med som en bonus på denna lista, för några få goda karameller och gott uppsåt.
Vårrean fortsätter
13 år sedan
Inlägg
