I väntans tider

Att få vänta är aldrig speciellt roligt, men att se fram emot något kan däremot vara ganska trevligt.
Det var inte speciellt kul att vänta fjorton år på Guns ´n Roses senaste platta men jag ser fram emot att höra nya Mastodon som släpps den 24 Mars om allt går som det ska. Rancids nya skiva såg jag fram emot men det gör jag inte längre, jag har övergått till att vänta surt. De sa att den skulle komma förra året nån gång men det dök aldrig upp någon och nu har det gått nästan fem år sen förra skivan. Inte roligt alls. Tråkigt med artister som ger ut plattor med glapp på flera år mellan skivorna. Två - tre år, okej men inte mer. Suicidal Tendencies nya platta ska komma i år (igen) har de sagt. Den har varit på gång i flera år nu och där är det åtta år sedan de släppte en fullängdare. Under tiden har de bytt bassist en gång och trummis minst tre gånger samt gjort att allt intresse man hade i bandet har dött ut, i alla fall för nytt material. De förra två skivorna var långt ifrån mästerverk så det lär knappast bli nått nu heller. I dagsläget är det nog bara Mastodons nya - Crack the Skye, som jag verkligen ser fram emot. I morgon ska jag lyssna på A Camps nya skiva och höra om det kan vara något. Jag återkommer med tankar om denna så har ni nått att se fram emot. Medan ni väntar kan ni lyssna på lite rock på Spotify ( om de inte tar bort något förstås) tryck HÄR och sedan på shuffle. Peace out

Peep Durple

Jag hade tänkt att skriva lite mer denna gång men är alldeles för trött, så det blir kort idag. I alla fall har jag de senaste dagarna botaniserat lite i Deep Purple-djungeln och lagt upp några av höjdpunkterna från klasssiska Mark II och III sättningarna på Spotify:
Här hittar du min lilla Purple playlist

Retro - Iron Maidens första

Jag har grävt lite i arkivet och börjat lyssna igenom sånt jag inte hört på ett tag i sin helhet så jag kommer att posta lite recensioner eller vad man ska kalla det, funderingar kring plattor snarare, den närmaste framtiden. Först ut är Iron Maidens debut från 1980.
Resultatet av några års harvande på pubar resulterade i en otroligt stark debut som står sig än idag. Det låter rått, hårt och ljudmässigt ganska långt från det Maiden vi känner idag. Inledande Prowler tillhör fortfarande en av bandets starkaste låtar och även Remember tomorrow och Phantom of the Opera tillhör några av bandets främsta. Apropå Phantom of the Opera, på slutet av originalversionen (precis när musiken tystnat) lyckas Paul Dianno med konststycket att låta som kakmonstret på en flaska vodka. Låten är grym, men den är faktiskt bättre med Bruce Dickinson. Av de övriga låtarna sticker Transylvania ut som en av de bästa instrumentala de gjort. Running free har inte riktigt stått emot tidens tand med rader som ”whiskey dancing, disco hop” och ett väldigt studsigt komp men den är ju cool ändå. Charlotte the Harlot och Strange World är bra och ganska annorlunda Maidenlåtar, speciellt Strange World som låter väldigt mycket sjuttitalsflum . Titelspåret är mer coolt än bra och funkar fortfarande trots att man borde vara rätt less på den efter 18 års lyssning. Enda bottennappet ( som förvisso inte var med på debuten från början utan slängdes in på nyutgåvan av skivan) är Sanctuary som av nån anledning spelas live ibland än idag, ofattbart. Det är omöjligt att skriva något om Maidens plattor utan att nämna omslaget vilket egentligen borde vara en helt separat recension. Eddie´s första albumframträdande är rått, hårt och in your face (precis som musiken) men det saknar detaljrikedomen som kom att prägla senare omslag. Sen ser han ganska annorlunda ut mot hur han kom att se ut på efterföljande omslag. Ansiktet (har han ett?) är väldigt långsmalt jämfört med senare versioner, kanske han var undernärd, vad vet jag? På återutgivningen av CD-versionen var man tvungen att gå in och kladda lite, lägga till röda ögon och putsa till ansiktet en del och även bakgrunden. Synd på ett väldigt coolt omslag.

Min nya jobbarkompis

Min nya jobbkamrat spotify har hängt med några veckor nu.
En helt okej musiktjänst som gör livet lite roligare om någon har missat det. Tyvärr så är det väldigt mycket musik som inte finns, bara dåliga covers eller karaoke versioner av bra låtar. Men överlag är utbudet okej. Det uppstår dock lätt hjärnsläpp när jag ska söka efter nån artist. Det blir mer att man lyssnar på det man redan hört. Så om nån har tips på nya band kan ni ju skriva ner lite i kommenterna?
Hur som helst så har jag återupptäckt en hel del skivor som jag redan visste är skitbra men har glömt bort det. Har ni en timme över så tycker jag ni ska dra på Far Beyond Driven med Pantera eller Sound of White Noise med Anthrax.

Grammisgalan

Då var årets grammisvinnare utsedda och på hårdrocksfronten är det återigen In Flames som står som segrare. Tråkigt tycker jag, då A Sense Of Purpose förvisso inte är en dålig skiva men samtidigt inget mästerverk. Många låtar känns antingen som utfyllnad eller att man hört dem i någon bättre version på någon tidigare In Flamesplatta. Några av höjdpunkterna är i alla fall I´m the Highway, Mirrors Truth och Eraser. Var var jag?Jo Grammisgalan var det. Hade juryn fattat nått så fanns det bara en given vinnare....trumvirvel... Opeth - med Watershed såklart. Övriga nominerade var om nån missat det: The Haunted, Sabbaton, Millencolin (i hårdrockskategorin?), Evergrey, Dismember, Cult of Luna, Meshuggah och Tiamat.
För övrigt borde Mikael Åkerfeldt varit nominerad som årets kompositör. Jag är lite nyfiken på hur nomieringarna går till ( det går säkert att kolla upp, har bara inte tagit mig för det än) då bland annat Amanda Jenssen och Per Gessle var nominerade i den kategorin. Ja ja, skitsamma, det är ju trots allt bara en fånig gala som jag inte ska lägga ytterligare tankeverksamhet på.