Vill inte sova riktigt än, vill lyssna mer på nya Paradise Lost...sjukt bra är den.
Lirade Metallica Guitar Hero på rockband-trummor idag, jäklars va kul det var. Är sjukt sugen på att börja lira på riktigt igen, någon som vill starta band?
Hösten är här igen och det är många som inte gillar den verkar det som. Det gnälls både här och där över att sommaren är slut, men inte skulle en ny Paradise Lost-skiva passa lika bra till stålande solsken och bad som till kyla och höstmörker? Faith Divides us, Death Unites us som den heter är väldigt väldigt höstig och passar utmärkt till tända ljus och något gott att dricka. Lägstanivån är som vanligt skyhög då de molliga britterna levererar depp i världsklass. Återtåget till tyngre tongångar som påbörjades för en tre-fyra skivor sen fortsätter och det är riktigt tungt denna gång, men utan att förlora melodierna. Lyssna själv på den här: Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Såg State of Play igår, en rulle med bland annat Russel Crowe, Helen Mirren och Ben Affleck. Oväntat bra thriller med konspirationer, snokande reportrar och lönnmördare. Från början var det tänkt att Brad Pitt och Edward Norton skulle gjort Crowe´s och Afflecks roller men tack och lov slapp vi den kombinationen. Jag hade iofs föredragit Norton före Affleck, men Brad Pitt är ganska överskattad och står sig slätt mot Crowe som i denna film levererar på hög nivå.
Nya Megadeth är inte alls så bra som vissa recensenter säger, tvärtom är den ganska tråkig med röriga låtstrukturer och Dave Mustaines nasala gnäll. Visst finns det höjdpunkter, tyvärr är de få och svåra att hitta.
Var ute och sprang igår för första gången på länge vilket var välbehövligt, tyvärr gick det inte så bra. För varje steg jag tog så kändes det som om det var kraftig uppförsbacke trots att det var raksträcka. En annan som har rejäl uppförsbacke (till stor del självförvållad) är mannen som gett bitterhet ett ansikte, Dave Mustaine. I princip varje "nyhet" på Blabbermouth som handlar om Mustaine eller Megadeth tar upp någonting med Metallica. I en intervju med tyska Autona magazine där det mesta handlar om Megadeths nya platta slank även denna in: "Autona: If you were on an uninhabited island — just you, James Hetfield [METALLICA guitarist/vocalist] and possibly [actress/model] Carmen Electra... What would happen if you had to stay there for 30 days?
Mustaine: I don't know.... I think we would probably... [Interviewer suggests, "Play cards."] Not play cards. I guess James would probably watch me and Carmen swim away and leave him on the island. I don't know... That's a weird question; I don't know why you ask that. You could have used a hundred people but James."
Them Crooked Vultures, "supergruppen" (otroligt söndertjatad benämning även om den i detta fall känns ganska befogad) bestående av Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones, har släppt några korta klipp från kommande debutskivan. Jag tycker det låter jäkligt coolt, finns en del liveklipp att beskåda på YouTube med (med dålig kvalitet förvisso), men jag ser verkligen fram emot att höra fullängdaren.
Om 2007s självbetitlade album var något spretigt så är Chutzpah rakt på mål. 10 låtar på 36 minuter, deras kortaste skiva hitills. Inledande The Jackson Whites hörde jag först på Peace and love i sommras och gillade den på en gång men att den skulle vara så här bra minns jag inte, satan vilken bra låt det är, känns redan som en klassiker! Annars var det singeln The Only One som jag hörde först i inspelad form vilket gjorde mig lite lätt, eh förvirrad, är det här Wildhearts? Varför sjunger inte Ginger? Den lät för simpel, lite tråkig, lite för amerikansk radiorockig och så vill vi ju inte ha det! Att nyförvärvet Scott Sorry sjöng nån låt på coverskivan som kom förra året var ju en sak, men att sjunga lead på en riktig WH-platta är nått helt annat. Tidigare har ju Ginger skrivit och sjungit allt men nu delar han med sig lite av både sång och låtskrivande vilket jag varit lite skeptisk till. Jag kan dock nu säga att the Only One växer och passar utmärkt in på skivan även om det är ett av de svagare spåren. På ett sätt låter det lite som en "best-of" skiva fast med nya låtar, Jackson Whites skulle inte passat illa på Fishing for luckies, Plastic Jebus påminner om något från Endless Nameless minus noiseväggen osv. Samtidigt låter skivan väldigt fräsch och annorlunda och då menar jag inte bara ljudbilden, det är många intryck, extra allt, trots att de flesta låtar klockar in runt tre och en halv minut med refränger många band skulle sälja sin farmor för att kunna skriva. Andra höjdpunkter är You took the sunshine from New York som är den poppigaste på hela skivan men jäklar vilken låt, glad och sorgsen på samma gång med en storslagen refräng. Eller rockiga Mazel Tov Cocktail, perfekt på vilken förfest som helst. Enda riktiga minuset på en fantastisk skiva är vocoder effekten (eller vad det heter) på delar av titelspåret som i övrigt är en bra låt. Jag har nog inte gillat en ny Wildheartsplatta så här omedelbart sen Fishing for Luckies kom.
Någon tyckte det var en bra idé att köra en bild på en hund till låten.
Inlägg
