Året som gått, listor och sånt

Ännu ett år är snart slut. Det har varit ett händelserikt år där mycket tid gått åt till att jobba, vad jag jobbat med kommer ni se här snart... Jag har även förlovat mig med världens bästa tjej, hoppas att nästa blir lika bra som detta!
Här kommer några listor på vad jag tycker var årets höjdpunkter och bottennapp inom musik, god Jul föresten!
1. Mastodon - Crack the skye. Jag hade på känn att det skulle bli bra men att det skulle bli så här bra trodde jag inte. Mästerverk! Lyssna, Köp!
2. The Wildhearts - Chutzpha! Ginger &:co återvänder med en riktigt stark platta där de enda svaga punkterna är singeln och titelspåret.
3. Alice in Chains - Black gives way to blue. Jag har aldrig varit något stort AIC fan så jag blev enormt överraskad av Black gives way to blue, svårt att sluta lyssna på den.
4. Paradise Lost - Faith Divides us, Death unites us. Vemodets mästare åkte till Sverige och spelade in en av deras bästa skivor på länge.
5. Them Crooked Vultures. John Paul Jones, Josh Homme och Dave Grolh imponerar enormt med debutplattan, ett jäkla sväng helt enkelt.
6. Spinnerette - Baptized by Fire. Brody reste sig från nerlagda Distillers och visade att hon kunde göra mer än bara punk. Härlig rockplatta!
7. Muse - Uprising. Pompöst - Ja, Storslaget - Ja, Skitbra - Ja
8. The Dead Weather - Whorehound. Jack White´s alla projekt påminner en del om varandra men vad gör det när det är så här bra? Skitigt och bluesigt.
9. Deathstars - Night Electric Night. Inte riktigt lika bra som föregångaren men ändå härligt svart och melodiöst.
10. Green Day 21 century breakdown. Poppunkarnas andra "rockopera" som de kallar den håller inte hela vägen men höjdpunkterna är många, väldigt många.

Största besvikelserna:
Rancid - Let the dominoes fall. Rancid går på tomgång, ser mer fram emot en ny soloskiva från Tim Armstrong,
Suicidal Tendencies - inget nytt album i år heller, tveksamt om det kommer vara speciellt bra när det väl kommer.
Låtarna på Samplern "Year of the cycos" är inte mycket att hänga i granen förutom "Come alive".
Megadeth - Endgame. Det snackades om att det var det bästa de gjort sen Rust in Peace och visst är det hårt igen men de glömde låtarna,
Kiss - Sonic Boom. Även här gick snacket varmt, det bästa sen Destroyer läste jag någonstans men det är det inte. Det låter inte speciellt 70-tal heller utan snarare mer Kiss ala 80. En del guldkorn finns, men överlag låter det ganska trött.

Bästa livespelning:
Faith no More på Peace & love. En av de bästa jag sett någonsin till och med.

Jag har säkert glömt en massa men det får vara så.
Gott nytt år.

Pinsamheter och brilljans, Deep Purple

I helgen var jag på Deep Purple i Leksand. Förbandet Attack var det sämsta jag någonsin sett och hört live någon gång. Orden plågsamt pinsamt räcker inte till för att beskriva hur dåligt det var. Valfri deltagare från dansbandskampen hade varit ett bättre förband och det säger ganska mycket. Det luktar svågerpolitik lång väg, för hur kan annars ett band vars existensberättigande är noll få öppna för Deep Purple i Sverige? Sångerskan Rosa ( Tommy körbergs syrra) rörde sig som en alkad Kicki Danielsson och uppmanade publiken att gilla deras låtar. Suck..
Deep Purple själva levererade dock. Jag hade inga förväntningar egentligen men jag tyckte de gjorde ett stabilt jobb, att Ian Gillan ( inte Gillian som de skriver i tidningarna) inte har samma resurser som 72´hade jag inte förväntat mig men tycker han gjorde ett bra jobb ändå även om han verkade lite halvflummig på scen och hade svårt med några av de högre tonerna. Förmodligen därför de inte lirade Child in Time. Några av låtarna gick lite för långsamt ( Fireball, Highway Star) men det var bara petitesser. Att de är sjukt duktiga musiker fick vi flera bevis på, Don Airey, Steve Morse och Roger Glover hade några soloeskapader var där de fick brilljera. Jag tycker att långa solon brukar vara rätt tråkiga men inte här, det var skitkul att både se och höra. Visst saknade jag trumsolot i the Mule men Paice fick ändå visa vad han gick för i flera av låtarna. Fortfarande så är han en jäkligt stabil trummis med ett ordentligt sväng och riktigt snygga fills.
Detta klipp från tidigt sjuttiotal är riktigt coolt, plocka in en extra baskagge för en låt och sen bara smiska skiten ur kittet.