Fear Factory, Gamma Ray och Metal

Okej Okej. Jag kommenterade en polares inlägg på fejsbook angående Fear Factorys nya platta. Han ansåg att den var hur bra som helst medan jag skrev att jag tyckte den var rätt blek. Väldigt metal, men blek. Efter många lyssningar så får jag lov att revidera min åsikt. Den är inte blek, den är faktiskt riktigt bra, så att Dino fick komma tillbaka var nog vad som behövdes för att visa var skåpet skulle stå. Jag går nog så långt att jag rangordnar den tvåa efter Demanufacture. Det ska ändå sägas att de inte tar ut svängarna speciellt mycket utan de håller sig inom ramarna för Demanufacture/Soul of a new machine soundet. Jag saknar de nyanser och hittiga refränger som Demnaufacture hade. Men men, man kan inte få allt. Den krossar det mesta i metalväg jag hört på ett bra tag.

En skiva jag däremot trodde skulle vara en självklar hit var det inte alls. Jo, jag talar om Gamma Rays skiva "To the metal". Till och med titeln känns skitnödigt töntig. Inte för att Gamma Ray någonsin varit speciellt tufft. De har ofta kommit med "vi är metalkrigare" texter (Heavy Metal Universe någon?) och andra tyska påhitt. Men, de har alltid varit med glimten i ögat och de har kompenserat med urstarka melodier, dubbeltramp snabbare än din morsa och falsettsång galore. Denna gång tryter inspirationen och till och med inhoppet av Michael Kiske känns rätt platt.
Vad sägs om dessa textrader?
"Fists are made of Iron
Bodies made of Steel
Dancing on a razor
Metal is the Deal
Hail"
Say no More, say no more, nudge nudge