Året som gått, listor och sånt

Ännu ett år är snart slut. Det har varit ett händelserikt år där mycket tid gått åt till att jobba, vad jag jobbat med kommer ni se här snart... Jag har även förlovat mig med världens bästa tjej, hoppas att nästa blir lika bra som detta!
Här kommer några listor på vad jag tycker var årets höjdpunkter och bottennapp inom musik, god Jul föresten!
1. Mastodon - Crack the skye. Jag hade på känn att det skulle bli bra men att det skulle bli så här bra trodde jag inte. Mästerverk! Lyssna, Köp!
2. The Wildhearts - Chutzpha! Ginger &:co återvänder med en riktigt stark platta där de enda svaga punkterna är singeln och titelspåret.
3. Alice in Chains - Black gives way to blue. Jag har aldrig varit något stort AIC fan så jag blev enormt överraskad av Black gives way to blue, svårt att sluta lyssna på den.
4. Paradise Lost - Faith Divides us, Death unites us. Vemodets mästare åkte till Sverige och spelade in en av deras bästa skivor på länge.
5. Them Crooked Vultures. John Paul Jones, Josh Homme och Dave Grolh imponerar enormt med debutplattan, ett jäkla sväng helt enkelt.
6. Spinnerette - Baptized by Fire. Brody reste sig från nerlagda Distillers och visade att hon kunde göra mer än bara punk. Härlig rockplatta!
7. Muse - Uprising. Pompöst - Ja, Storslaget - Ja, Skitbra - Ja
8. The Dead Weather - Whorehound. Jack White´s alla projekt påminner en del om varandra men vad gör det när det är så här bra? Skitigt och bluesigt.
9. Deathstars - Night Electric Night. Inte riktigt lika bra som föregångaren men ändå härligt svart och melodiöst.
10. Green Day 21 century breakdown. Poppunkarnas andra "rockopera" som de kallar den håller inte hela vägen men höjdpunkterna är många, väldigt många.

Största besvikelserna:
Rancid - Let the dominoes fall. Rancid går på tomgång, ser mer fram emot en ny soloskiva från Tim Armstrong,
Suicidal Tendencies - inget nytt album i år heller, tveksamt om det kommer vara speciellt bra när det väl kommer.
Låtarna på Samplern "Year of the cycos" är inte mycket att hänga i granen förutom "Come alive".
Megadeth - Endgame. Det snackades om att det var det bästa de gjort sen Rust in Peace och visst är det hårt igen men de glömde låtarna,
Kiss - Sonic Boom. Även här gick snacket varmt, det bästa sen Destroyer läste jag någonstans men det är det inte. Det låter inte speciellt 70-tal heller utan snarare mer Kiss ala 80. En del guldkorn finns, men överlag låter det ganska trött.

Bästa livespelning:
Faith no More på Peace & love. En av de bästa jag sett någonsin till och med.

Jag har säkert glömt en massa men det får vara så.
Gott nytt år.

Pinsamheter och brilljans, Deep Purple

I helgen var jag på Deep Purple i Leksand. Förbandet Attack var det sämsta jag någonsin sett och hört live någon gång. Orden plågsamt pinsamt räcker inte till för att beskriva hur dåligt det var. Valfri deltagare från dansbandskampen hade varit ett bättre förband och det säger ganska mycket. Det luktar svågerpolitik lång väg, för hur kan annars ett band vars existensberättigande är noll få öppna för Deep Purple i Sverige? Sångerskan Rosa ( Tommy körbergs syrra) rörde sig som en alkad Kicki Danielsson och uppmanade publiken att gilla deras låtar. Suck..
Deep Purple själva levererade dock. Jag hade inga förväntningar egentligen men jag tyckte de gjorde ett stabilt jobb, att Ian Gillan ( inte Gillian som de skriver i tidningarna) inte har samma resurser som 72´hade jag inte förväntat mig men tycker han gjorde ett bra jobb ändå även om han verkade lite halvflummig på scen och hade svårt med några av de högre tonerna. Förmodligen därför de inte lirade Child in Time. Några av låtarna gick lite för långsamt ( Fireball, Highway Star) men det var bara petitesser. Att de är sjukt duktiga musiker fick vi flera bevis på, Don Airey, Steve Morse och Roger Glover hade några soloeskapader var där de fick brilljera. Jag tycker att långa solon brukar vara rätt tråkiga men inte här, det var skitkul att både se och höra. Visst saknade jag trumsolot i the Mule men Paice fick ändå visa vad han gick för i flera av låtarna. Fortfarande så är han en jäkligt stabil trummis med ett ordentligt sväng och riktigt snygga fills.
Detta klipp från tidigt sjuttiotal är riktigt coolt, plocka in en extra baskagge för en låt och sen bara smiska skiten ur kittet.

Nu vill jag byta musik

Goderafton...
Insåg idag att jag måste byta ut lite skivor på min Ipod, har haft samma bra länge nu och spelat dem varje dag på jobbet i några veckor så jag behöver lite nytt.
Diverse skivor med dessa artister finns där nu:
Alice in chains, Amon Amarth, Bad Religion, Big Business, Bruce Dickinson, Clutch, Deathstars, Deep Purple, Dwarves, Entombed, Faith No More, Fear Factory, Fu Manchu, Gamma Ray, Green Day, Guns n Roses, Haunted, Helloween, In Flames, Iron Maiden, Kiss, Mars Volta, Mastodon, Muse, Nightwish, Opeth, Paradise Lost, Queens of the Stoneage, Ramones, Regina Spektor, Scars on Broadway, Slayer, Spinnerette, System of a Down, Them Crooked Vultures, Tiger Army, Tomahawk, Wasp, Weezer, Wildhearts och Volbeat. Om någon har nått tips till nån skiva att köpa digitalt eller på riktigt så är jag tacksam!
Håller på att lyssna in mig på Them Crooked Vultures just för tillfället, lite ojämn såhär efter några lyssningar men det finns riktiga guldkorn. John Paul Jones är 63, det varken syns eller hörs, man är inte äldre än man gör sig.

Fotboll och Fear Factory

Ja det gick ju sissådär i matchen mot italien, tråkigt spel och ett smått förvirrat svenskt lag. Kanske blir det bättre med tiden, Svensson borde dock bli petad, han suger.

Nya låten med de som nu kallar sig Fear Factory (ett hopkok av nya och gamla medlemmar som kallar sig Fear Factory medan de två andra som till hälften var Fear Factory inte är med) Powershifter är en helt okej låt, Gene Hoglans Trummande är imponerande och snabbt men låten låter som det skulle kunna vara en b-sida till valfritt spår från Demanufacture, den når inte hela vägen fram men det bådar ändå gott inför kömmande skivsläpp.

Fredagmys och fredagsös

Fredag igen, har slitit som en gasell med jobb och sovit väldigt lite under veckan. Det ska bli fördjävligt skönt att vila upp sig lite i helgen med andra ord. Men fan vad jag hatar uttrycket "fredagsmys" och den dryga chipsreklamen. OLWs chips suger för den delen jämfört med svenska lantchips. Den lilla lediga tid jag haft i veckan har spenderats med Heroes, V och Californication samt lite bastande med Mr P. Efter andra avsnittet av V kan jag konstatera att trots att serien gick lite väl fort fram i första avsnittet så lugnade sig tempot lite i andra. Alla vet ju redan att de är onda ödlor så det kan ju vara förklaringen att de ville snabbspola introduktionen i avsnitt ett. Det hade man ju ingen pejl på när originalserien började visas.

Ikväll gör mitt gamla band Dozer sin sista spelning på väldigt länge då Fritz ska satsa på studier några år. Tyvärr missar jag dem ikväll men hoppas att de klämmer in någon ströspelning framöver.


Firar dem med en video dock:

Fatburner och rymdödlor

Dagens träning: Crosstrainer - Fatburner 30 min, rygg och mage 15 min. Musik: Fantomas - the Directors Cut





Kikade på nyversionen av V som gick igår, helt okej pilotavsnitt. Skitbra effekter och skådespelare. Däremot gick det hela för fort fram, man han aldrig få något grepp om karaktärerna. I originalserien byggdes det hela upp på ett betydligt bättre och trovärdigare sätt. Sen att de kallas för "V´s" känns lite fel, det ska ju vara "V for Victory" som gamla ägghuvudet poängterade i originalet. Jag ska se några avsnitt till dock.

Träna med Ramones

Dagens träningspass:
30 min på crosstrainern - program Fatburner. Musik: Rocket to Russia - Ramones
20 min styrketräning rygg och mage. Musik: Rocket to Russia - Ramones


53rd & 3rd med bröderna, featuring Lasse från Rancid


I övrigt kan jag tipsa om nya serien Fastforward om någon missade den i fredags. Det finns 6 avsnitt hittils, jag är fast.
Vill ha:
Illusionen om Gud - bok
Bruce Dickinson biografi - bok
Pengar - de är inte roten till allt ont utan det är snarare bristen på dem som är roten till allt ont.
Att någon ska ge min flickvän ett jobb i Falun.

Maiden når botten

Efter bedrövliga X-factor kom Maiden igen tre år senare med en, eh fotbollsturné. Någon inom Maidens marknadsföringsstab kläckte idén om att ta bort fokus från musiken och den dåliga sångaren och istället lägga fokus på att bandet hade ett fotbollslag när de promotade nya plattan. Att maiden lirat fotboll på sina turnéer var inget nytt, men att det skulle ligga i fokus istället för musiken bekräftade farhågorna om att musiken inte skulle hålla hela vägen. Ett kortare och mer direkt album än föregångaren med några riktigt bra spår. Inledande Futureal är en fartfylld låt som spöar det mesta på X-factor, the Clansman ( Steve hade tittat på Braveheart) en episk men upplyftande låt samt delar av andrasingeln the Angel and the Gambler. Delar? Jo den Deep Purple doftande låten verkar vilja slå någon form av rekord i envist upprepande. Låtjäveln är ca 10 min och orden "Don´t you think I can Save you" upprepas till förbannelse i säkert 7 av de tio.
I övrigt är det fortfarande ett Maiden på tomgång, några schysta solon här och där men det känns mest trött.

"Futureal" 7
"The Angel and the Gambler" 4,5
"Lightning Strikes Twice" 2
"The Clansman" 8
"When Two Worlds Collide" 2
"The Educated Fool" 2
"Don't Look to the Eyes of a Stranger" 2
"Como Estais Amigos" 3
Betyg: 3,5

Lika som bär

Någon mer än jag som ser likheter mellan Dalapolitikern Ken Swedenborg och Little Britains Andy Pipkin?

En trasig Järnjungfru - The X-Factor

Det finns mycket att säga om The X-Factor. Efter att Bruce lämnat skutan var det med spänning jag såg fram emot en nytt album med ny sångare. Ni kan ju gissa hur kul det var när man väl fick slänga på X-factor för första gången? Tror aldrig jag blivit så besviken på en skiva någon gång. Jag lyssnade och lyssnade, för jag ville verkligen gilla den men nä. Första spåret, The Sign of the Cross är en av skivans starkare spår men framstår ändå som Alexander the Great light. Maiden gjorde det verkligen inte lätt för fansen. För det andra låter skivan skit rent ljudmässigt, för det tredje börjar alla låtar utom en med ett lugnt bas eller gitarrintro för att sedan övergå i ett tråkigt mellantempo och för det fjärde måste Steve Harris omdömme ifrågasättas rejält när han valde Blaze som sångare. Han måste ha varit rejält förvirrad när han valde sångare. Jag ville och försökte tycka om Blaze men han låter fyrkantig och har noll karisma och många gånger låter det som han sjunger i fel tonart. Nu ville Steve promt ha en britt bakom micken och så blev det men det måste ha funnits hur många som helst som skulle gjort jobbet bättre. Hade Bruce gjort skivan bättre? Jo lite, men den allra största bristen ligger i låtmaterialet. Låtarna på X-factor är som de sämsta på Fear of the Dark bara det att här tar de upp nästan hela skivan. Lord of the Flies och Man on the Edge är förvisso rätt sköna låtar, speciellt när Bruce sjunger dem (Wicker man singeln, Death on the Road ) och det finns några hyffsade solopassageer. Dock har Blaze fått oförtjänt mycket skit för sin tid i Maiden, hade Steve &:co skrivit låtar som passat hans röst hade resultatet kanske varit annorlunda.

"Sign of the Cross" 6,5
"Lord of the Flies" 5,5
"Man on the Edge" 5,5
"Fortunes of War" 4
"Look for the Truth" 3
"The Aftermath" 3,5
"Judgement of Heaven" 4
"Blood on the World's Hands" 2
"The Edge of Darkness" 3
"2 A.M." 3
"The Unbeliever" 5
Betyg: 4

Fear of the Dark

När Fear Of the Dark kom ut hade jag väntat länge på att lokala skivbutiken skulle få in den. Besviken blev jag inte när den väl kom, tvärtom så tyckte jag den var skitbra men å andra sidan hade jag inte hört alla de tidigare albumen. Nu så här på äldre dagar så är det den av de Bruce sjungna plattorna jag lyssnar minst på och anledningen är såklart låtmaterialet. Ljudmässigt så är det ett lyft från No Prayer, exempelvis är trumljudet betydligt bättre och det är mer punch i gitarrerna. Inledande Be Quick Or Be Dead är nog den hårdaste låt de gamla britterna gjort och den sätter höga förväntningar på resten av skivan. Tyvärr så är Fear of the Darks stora problem att den är väldigt splittrad och ojämn. Andra singelsläppet From here to Eternity är en väldigt oinspirerad och rak historia och det finns många av den sorten på Fear of the Dark. Tråkiga riff, refränger som aldrig lyfter, ännu tråkigare passager och oinspirerade gitarrsolon. Några höjdpunkter finns så klart, ovan nämnda Be Quick or Be Dead, Afraid to Shoot Strangers, Childhoods End, Wasting Love som är en ganska ovanligt lugn låt för att vara Maiden men ändå ingen "powerballad" och titelspåret som är något för långt med sina repetiva refränger. Maiden började gå på tomgång helt enkelt och det var dessvärre något som skulle fortsätta. Hade de haft med sina sedvanliga 8 eller 9 låtar så hade skivan varit bättre men de klämde in hela tolv låtar på denna, antagligen för att CD-formatet gav utrymme för fler låtar.

"Be Quick or Be Dead" 9,5
"From Here to Eternity" 6
"Afraid to Shoot Strangers" 7
"Fear Is the Key" 4,5
"Childhood's End" 5
"Wasting Love" 6,5
"The Fugitive" 4
"Chains of Misery" 5
"The Apparition" 3,5
"Judas Be My Guide" 6
"Weekend Warrior" 5,5
"Fear of the Dark" 7,5
Betyg: 5,8

Seventh son & No Prayer

1988 års Seventh son of a seventh son (Maiden gjorde allt för att jävlas med folk som läspar) blev den sista skivan med den klassiska sättningen Dickinson, Harris, Smith, Murray och McBrain. På den lyckas bandet sammanfoga de progressiva och episka elementen med den lite hittigare ådra de alltid haft och resultatet är smått fantastiskt. All killer no filler var det nått band som döpte sin skiva till, det borde Maiden har gjort med. Ska man klaga på något så är ljudbilden lite klen, Steve Harris bas har aldrig låtit så plonkig som här och det är inte samma bett i gitarrerna som på tidigare skivor. Lyssna å njut.

"Moonchild" 8,5
"Infinite Dreams" 10
"Can I Play with Madness" 7
"The Evil That Men Do" 9
"Seventh Son of a Seventh Son" 10
"The Prophecy" 8
"The Clairvoyant" 10
"Only the Good Die Young" 8
Betyg:8,8




Tillbaka till rötterna är ett slitet begrepp många band tar till när det börjar gå dåligt (Metallica någon?). När Maiden skulle gå tillbaka till rötterna hade de haft en kreativ formtopp under flera år och musiken hade förmodligen inte kunnat utvecklats mycket mer med den inriktningen de hade på Seventh son. No Prayer var den första Maidenskiva jag köpte ( jag var tio-elva) och den har därför en lite aktad plats i skivsamlingen men jag ska försöka att inte skriva upp den pga det. Det var också den första plattan med Jannick Gers på gitarr efter att Adrian Smith hoppat av. Nu bidrog ju inte Jannick med låtskrivandet så han påverkade inte direkt slutresultatet förutom med sitt sololirande som är bra men inte i Smith-klass. No prayer skiljer sig markant från tidigare skivor då den är skitigare och råare. Ljudmässigt är den på gränsen till demoaktig men det gör inte så mycket utan det passar låtarna. Dessutom sjunger Bruce raspigare än tidigare, som om han försökt lägga ett AC/DC filter på rösten, men även det passar låtarna ypperligt. Han låter förbannad och fräser fram orden, t ex som på kraftigt underskattade Public Enema Number One: "California Dreaming as the Earth dies Screaming". No Prayer for the Dying är en sån där skiva som "purister" inte gillar för att den inte låter som de "klassiska" Maidenplattorna men jag håller inte med, dessutom är den betydligt jämnare än det som komma skulle. Några mindre lyckade grejjor är förvisso med, refrängen på the Assassin är ingen höjdare och hela Hooks in You får väl ses som ett bottennapp.

"Tailgunner" 8
"Holy Smoke" 8
"No Prayer for the Dying" 9
"Public Enema Number One" 9
"Fates Warning" 8
"The Assassin" 6,5
"Run Silent Run Deep" 7
"Hooks in You" 5
"Bring Your Daughter... to the Slaughter" 8,5
"Mother Russia" 7
Betyg: 7,6

Somewhere in time forts.

Lägger till Caught somewhere in time från Paris '86... Ljud och bild e okej med tanke på att det inte finns någon officiell video från den turnén.

Powerslave & Somewhere in Time

Till Powerslave lyckades Steve Harris för första gången behålla samma sättning som skivan innan och det märks. Bandet känns heltaggat, produktionen är bättre och varje bandmedlem presterar bättre individuellt. Något som slog mig när jag lyssnade på Powerslave nyligen var att Maiden aldrig låtit speciellt tidstypiska rent ljudmässigt. Andra hårdrocksband under mitten av 80-talet och framåt 90-talet låter ofta väldigt mossiga med bla jättereverb på baskagge och virvel, obefintliga hi-hats, överdrivna körsånger mm. Maiden sket i allt sånt, visst, de hade med gitarrsyntar på Somewhere in time men det var inget som tog överhanden. Samtida Judas Priests Defender Of the Faith för att ta ett exempel, har inte alls åldrats lika bra som Powerslave. Hur som helst, inte ett svagt spår, bara några mindre skitbra.

"Aces High" 10
"2 Minutes to Midnight" 9,5
"Losfer Words 8
"Flash of the Blade" 9,5
"The Duellists" 8,5
"Back in the Village" 7,5
"Powerslave" 10
"Rime of the Ancient Mariner" 10
Betyg: 9.1


Somwehere in time har inte riktigt samma bett som sin föregångare, däremot mer "episka" låtar. Trots att jag tycker Powerslave är lite bättre lyssnar jag oftare på Somewhere in time av nån anledning. Denna gång har Bruce Dickinson inte med en enda låt på denna då hans akustiska låtar refuserats av övriga bandet. Istället är det herrarna Harris och Smith som står för i princip allt låtmaterial. Några av Maidens allra snyggaste gitarrsolon finns med på Somewhere in Time, Smiths solo som börjar 4:06 på Caught somwhere in time, solona på Wasted Years och Sea of Madness är vansinnigt snygga, tror att det är Smith på dem med. När jag var liten tyckte jag Smith var skittråkig på scen och hade en ful hockeyfrilla. Tycker fortfarande att han hade en vansinnigt ful hockeyfrilla men det är inget snack om hur viktig han var för maiden, superb låtskrivare och gitarrist. Noterade att på Spotify så ligger Run to the Hills, Fear of the Dark och Number of the Beast i topp tre på mest lyssnade Maidenlåtar, Folk får ju ta och skärpa sig, spela Fear of the Dark när man kan lira the Loneliness of the long distance runner. Bah!

"Caught Somewhere in Time" 9
"Wasted Years" 10
"Sea of Madness" 8
"Heaven Can Wait" 8,5
"The Loneliness of the Long Distance Runner" 9,5
"Stranger in a Strange Land" 6
"Deja-Vu" 7,5
"Alexander the Great" 10
Betyg: 8,6

Number of the Beast och Piece of Mind

Number of the Beast nämns ofta i samma andetag som "deras bästa skiva" av många.
Så är dock inte fallet även om den är en väldigt bra Maidenskiva. Den har framförallt två problem, Inledande Invaders faller på en otroligt dålig refräng och Gangland som för övrigt är en av två låtar som trummisen Clive Burr står med som låtskrivare på. Den börjar med ett trummintro (undrar varför?) en ganska lovande vers men återigen en väldigt svag refräng. Total Eclipse som tidigare bara fanns på Run to the Hills singeln (den andra som Burr står som låtskrivare) är ett ganska välkommet tillägg, en helt okej låt. Duon Run to the Hills och titelspåret är riktigt starka låtar men samtidigt två av Maidens mest sönderspelade låtar och jag önskar att de skulle låta bli att spela dem live i fortsättningen. Förutom att nyförvärvet Bruce Dickinson tillät Steve Harris att utveckla sitt låtskrivande så utmärks Number of the Beast av att han fått lite avlastning på låtskrivarfronten av Adrian Smith, ena halvan av världens bästa gitarrduo. Resultatet blir att Number of the beast är mer varierad än föregångaren Killers samt mer avancerade kompositioner. Skivans riktigt starka kort är Children of the damned, the Prisoner, 22 Acacia Avenue och Hallowed be thy Name.

"Invaders" 5
"Children of the Damned" 10
The Prisoner" 9
"22 Acacia Avenue" 8,5
"The Number of the Beast" 7,5
"Run to the Hills" 7,5
"Gangland" 5
"Total Eclipse" 6,5
"Hallowed Be Thy Name" 10
Betyg: 7,666



Piece of Mind sparkar igång med tiopoängaren Where eagles Dare och håller kursen stadigt resten av skivan. Piece of Mind har blivit beskylld för att ha med två utfyllnadslåtar, Quest for Fire och Sun and Steel vilket är att ta i. Det är inte deras bästa kompositioner men långt ifrån utfyllnadsmaterial. Då är Die With Your Boots On en svagare länk och påminner om något från de första skivorna. Piece of Mind markerar ankomsten av Nicko McBrain på trummor vars spel svänger som fan och är ett stort lyft jämfört med Clives lite standardmässiga lir. Samspelet mellan bas och trummor fulländas på Piece of Mind då herrarna Harris och McBrain är som hand i handske med sina instrument. Det där lät perverst men ni fattar vad jag menar. Sa jag att det är en jävligt bra skiva?

"Where Eagles Dare" 10
"Revelations" 10
"Flight of Icarus" 9
"Die With Your Boots On" 6
"The Trooper" 10
"Still Life" 9,5
"Quest for Fire" 7,5
"Sun and Steel" 7
"To Tame a Land" 9,5
Betyg: 8,7

Mer Iron Maiden

Iron Maiden har varit ett favoritband enda sen jag köpte No Prayer for the Dying när den kom ut 1990. Tror inte jag vet något band som efter 29 år (sen första skivan kom) och 13 studioskivor senare fortfarande håller otroligt hög klass både på liveframträdanden och på skiva. Från deras punkdoftande debut till den senaste proggiga A matter of life and death har Steve Harris, liksom Lebowskis matta, varit den som knytit Iron Maiden samman under alla år. Han har även ansvarat för att ha skrivit några av deras absolut bästa låtar likväl som några av deras sämsta. Vissa känner bara till Maiden genom sönderspelade dängor som Run to the Hills och Fear of the Dark men det finns så mycket bättre låtar att upptäcka. Vilka skivor är bäst, vilka liveskivor bör du äga, och hur bra var skivorna med Blaze Bailey egentligen? Svaret hittar du här den kommande tiden. Mest för att jag får en ursäkt att nörda och betygsätta.

Den betygsatta debutskivan är återutgåvan där Sanctuary även klämts in. Varför vet jag inte då den drar ner helhetsbetyget. Prowler är i alla fall en av de coolaste öppningslåtarna som gjorts! Lyssna och dyrka! Även om jag gillar Pauls sång på de två första skivorna är många av låtarna bättre med Bruce Dickinson (Phantom of the Opera på Live after Death till exempel)

"Prowler" 10

"Sanctuary" 5

"Remember Tomorrow" 8,5

"Running Free" 6

"Phantom of the Opera" 9

"Transylvania" 7

"Strange World" 6

"Charlotte the Harlot" 7

"Iron Maiden" 7

Betyg: 7.2

Uppföljaren Killers är lite mer ojämn och även på denna återutgåva har en till låt klämts in, Twilight Zone. Denna var visserligen med på USA-utgåvan ursprungligen men inte på den europeiska. Trots att den inte är lika bra som debuten är Killers en riktigt bra platta med höjdpunkter som titelspåret, Purgatory, instrumentala Ghengis Khan och Murders in the Rue Mourge.

"The Ides of March" 7
"Wrathchild" 6
"Murders in the Rue Morgue" 7,5
"Another Life" 7
"Genghis Khan" 7,5
"Innocent Exile" 5
"Killers" 8,5
"Prodigal Son" 6
"Purgatory" 8,5
"Twilight Zone" 7,5
"Drifter" 6
Betyg: 6,9

Återkommer med resten av plattorna snart.

Chevy Chase - Skitsnackets gudfader

Hans karriär gick utför fortare än Brann Dailors trumfills, från att vara en av världens ledande filmkomiker till att vara med i skräp som svenska Hjälp!. Tiden emellan gjordes allt från upplivningsförsök ( Vegas Vacaton), hundjobb (The Karate Dog) och diverse inhopp i serier som inte gjorde någon glad. Chevy kan dock ändå luta sig tillbaka och vara jävligt nöjd, han har trots allt varit kung i filmer som Foul Play, Fletch, Fletch Lives, Caddyshack, Seems like old times, Ett päron till Farsa (en svensk titel slank in), Three Amigos, Funny Farm, Spies Like us och en hyffsad Memoirs of an Invisible Man.
Hans kungliga repliker bestod oftast av spydiga kommentarer och han spelade fumlig i mer eller mindre varenda roll. Man skulle kunna säga att han inte spelade en karaktär, han var bara Chevy Chase. Just därför är det en fröjd att se honom i ovan nämnda filmer, man slipper se honom försöka vara djup och seriös, han glider liksom bara, regerar och levererar dräpande kommentarer.

Seems like old times:
Warren: *Could we use your phone? We're having a bit of car trouble.*
Nick(Chevy
): I'm sorry I don't have a phone.
Warren: That's ok, we don't have a car.
Nick: I'm afraid I don't understand.
Warren: [Pulls out gun] Does this clear it up for you?
Nick: No, I'm afraid not, you see, I'm blind.
[BeeGee and Warren look at each other as Nick tries to close the door on them. They apprehend Nick in the kitchen.]
Nick: It's not a permanent condition. It comes and goes.

Caddyshack:
Ty Webb(Chevv): You're rather attractive for a beautiful girl with a great body.
Lacey Underall: My uncle says you've got a screw loose.
Ty Webb: Your uncle molests collies.

Fletch:
Madeline: I'm sorry, who are you again?
Fletch: I'm Frieda's boss.
Madeline: Who's Frieda?
Fletch: My secretary.

Dr. Joseph Dolan: So where do you know Alan from?
Fletch: We play tennis at the club.
Dr. Joseph Dolan: Really? California Racquet Club?
Fletch: Right.
Dr. Joseph Dolan: That's my club too. I don't remember seeing you there.
Fletch: Well, I haven't been playing in a while because of these kidney pains.
Dr. Joseph Dolan: Right. Now, how long have you had these pains, Mr. Barber?
Fletch: No, that's "Babar".
Dr. Joseph Dolan: Two B's?
Fletch: One B. B-A-B-A-R.
Dr. Joseph Dolan: That's two.
Fletch: Yeah, but not right next to each other. I thought that's what you meant.
Dr. Joseph Dolan: Arnold Babar. Isn't there a children's book about an elephant named Babar?
Fletch: I don't know. I don't have any.
Dr. Joseph Dolan: No children?
Fletch: No elephant books.

Att jaga en abborre

Mest irriterande just nu: Basshunters reklam på Spotify. Kan inte folk ge fan i att köpa den där muppens jävla skivor så vi slipper höra något mer från honom? *Updaterat* Detsamma gäller även Ken Ring.

Har lyssnat en del på Kiss senaste skiva, första intrycket är att de låter mer taggade än på länge men efter ett tag känns det lite halvtrött. Återkommer om Sonic Boom

Morningglory?

Guard: - This is a secure area" Fletch: -Good, most people lives in terrible neighborhoods.
Shit jag börjar bli van att gå upp mitt i natten. Gick upp vid fem för att ta tåget hem från sthlm i morse men det var inte lika jobbigt som det brukar vara, är det åldern tro? Tyvärr blir det inte lättare att gå och lägga sig...
Skivåret 2009 har än så länge varit förvånansvärt bra trots någon enstaka besvikelse (Rancid bland annat). En riktigt positiv överraskning fick jag idag när jag lyssnade på nya Alice in Chains. Hade noll förväntningar på nya sångaren och på övriga bandet för den delen men jag kännde mig överkörd redan efter en lyssning. Den har gått på repeat mellan halv tre och nio och lär spelas många gånger framöver. Recension kommer.




Det fullkomligt lysande öppningsspåret " As horizons end" från senaste Paradise Lost - Faith Divides us, Death unites us:

Starta band någon?

Vill inte sova riktigt än, vill lyssna mer på nya Paradise Lost...sjukt bra är den.

Lirade Metallica Guitar Hero på rockband-trummor idag, jäklars va kul det var. Är sjukt sugen på att börja lira på riktigt igen, någon som vill starta band?

Faith Divides us, Death Unites us

Hösten är här igen och det är många som inte gillar den verkar det som. Det gnälls både här och där över att sommaren är slut, men inte skulle en ny Paradise Lost-skiva passa lika bra till stålande solsken och bad som till kyla och höstmörker? Faith Divides us, Death Unites us som den heter är väldigt väldigt höstig och passar utmärkt till tända ljus och något gott att dricka. Lägstanivån är som vanligt skyhög då de molliga britterna levererar depp i världsklass. Återtåget till tyngre tongångar som påbörjades för en tre-fyra skivor sen fortsätter och det är riktigt tungt denna gång, men utan att förlora melodierna. Lyssna själv på den här: Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us

Såg State of Play igår, en rulle med bland annat Russel Crowe, Helen Mirren och Ben Affleck. Oväntat bra thriller med konspirationer, snokande reportrar och lönnmördare. Från början var det tänkt att Brad Pitt och Edward Norton skulle gjort Crowe´s och Afflecks roller men tack och lov slapp vi den kombinationen. Jag hade iofs föredragit Norton före Affleck, men Brad Pitt är ganska överskattad och står sig slätt mot Crowe som i denna film levererar på hög nivå.



Nya Megadeth är inte alls så bra som vissa recensenter säger, tvärtom är den ganska tråkig med röriga låtstrukturer och Dave Mustaines nasala gnäll. Visst finns det höjdpunkter, tyvärr är de få och svåra att hitta.

Varför kan inte jag jogga när Jerry Springer?

Var ute och sprang igår för första gången på länge vilket var välbehövligt, tyvärr gick det inte så bra. För varje steg jag tog så kändes det som om det var kraftig uppförsbacke trots att det var raksträcka. En annan som har rejäl uppförsbacke (till stor del självförvållad) är mannen som gett bitterhet ett ansikte, Dave Mustaine. I princip varje "nyhet" på Blabbermouth som handlar om Mustaine eller Megadeth tar upp någonting med Metallica.
I en intervju med tyska Autona magazine där det mesta handlar om Megadeths nya platta slank även denna in:

"Autona: If you were on an uninhabited island — just you, James Hetfield [METALLICA guitarist/vocalist] and possibly [actress/model] Carmen Electra... What would happen if you had to stay there for 30 days?

Mustaine: I don't know.... I think we would probably... [Interviewer suggests, "Play cards."] Not play cards. I guess James would probably watch me and Carmen swim away and leave him on the island. I don't know... That's a weird question; I don't know why you ask that. You could have used a hundred people but James."


Them Crooked Vultures, "supergruppen" (otroligt söndertjatad benämning även om den i detta fall känns ganska befogad) bestående av Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones, har släppt några korta klipp från kommande debutskivan. Jag tycker det låter jäkligt coolt, finns en del liveklipp att beskåda på YouTube med (med dålig kvalitet förvisso), men jag ser verkligen fram emot att höra fullängdaren.

The Wildhearts Strikes Back

Om 2007s självbetitlade album var något spretigt så är Chutzpah rakt på mål. 10 låtar på 36 minuter, deras kortaste skiva hitills. Inledande The Jackson Whites hörde jag först på Peace and love i sommras och gillade den på en gång men att den skulle vara så här bra minns jag inte, satan vilken bra låt det är, känns redan som en klassiker!
Annars var det singeln The Only One som jag hörde först i inspelad form vilket gjorde mig lite lätt, eh förvirrad, är det här Wildhearts? Varför sjunger inte Ginger? Den lät för simpel, lite tråkig, lite för amerikansk radiorockig och så vill vi ju inte ha det! Att nyförvärvet Scott Sorry sjöng nån låt på coverskivan som kom förra året var ju en sak, men att sjunga lead på en riktig WH-platta är nått helt annat. Tidigare har ju Ginger skrivit och sjungit allt men nu delar han med sig lite av både sång och låtskrivande vilket jag varit lite skeptisk till. Jag kan dock nu säga att the Only One växer och passar utmärkt in på skivan även om det är ett av de svagare spåren. På ett sätt låter det lite som en "best-of" skiva fast med nya låtar, Jackson Whites skulle inte passat illa på Fishing for luckies, Plastic Jebus påminner om något från Endless Nameless minus noiseväggen osv. Samtidigt låter skivan väldigt fräsch och annorlunda och då menar jag inte bara ljudbilden, det är många intryck, extra allt, trots att de flesta låtar klockar in runt tre och en halv minut med refränger många band skulle sälja sin farmor för att kunna skriva. Andra höjdpunkter är You took the sunshine from New York som är den poppigaste på hela skivan men jäklar vilken låt, glad och sorgsen på samma gång med en storslagen refräng. Eller rockiga Mazel Tov Cocktail, perfekt på vilken förfest som helst. Enda riktiga minuset på en fantastisk skiva är vocoder effekten (eller vad det heter) på delar av titelspåret som i övrigt är en bra låt.
Jag har nog inte gillat en ny Wildheartsplatta så här omedelbart sen Fishing for Luckies kom.



Någon tyckte det var en bra idé att köra en bild på en hund till låten.

Wildhearts i siffor

Nu är det bara någon dag kvar tills nya Wildheartsplattan släpps. I vanlig ordning är det varken intervjuer eller recensioner i svensk rockpress, kan bara minnas en recension och den var i SRM. För att peppa lite inför släppet av nya skivan, som heter Chutzpa! föresten, så lyssnade jag igenom hela discografin eftersom det var ett tag sen. Detta resulterade i en lista av alla officiella studioalbum i kronologisk ordning där jag betygsatt varje låt från ett till tio och sedan adderat varje låts betyg för att sedan delat det med antalet låtar på skivan för att på så vis få fram ett medelvärde. Nördigt värre.
Here it goes...



Earth Vs the Wildhearts
Greetings from shitsville 6,5
TV Tan 7
Everlone 9
Shame on Me 6
Caffeine Bomb 9
Loveshit 6,5
The miles away girl 8,5
My baby is a headfuck 7
Suckerpunch 10
News of the world 6
Drinking about life 6
Love U til I dont 7,5
Betyg: 7,41


P.H.U.Q.
I wanna go where the people go 10
V-Day 8
Just in Lust 8
Baby Strange 7,5
Nita nitro 8,5
Jonesing for Jones 8
Whoa Shit you got through 7
Cold Patootie Tango 7
Caprice 8,5
Be My Drug 9
Naivety Play 4,5
In Lillys Garden 8,5
Getting it 6,5
Betyg: 7,80


Fishing for Luckies (Reissue)
Inglorious 8
Sick of Drugs 9
Red light green light 7,5
Schitzophonic 7,5
SOul Searching on Planet earth 5
Do the channel bop 7
Mood swings and roundabouts 6
In like flynn 6
Sky Babies 9
Nite SOngs 5
Betyg: 7


Endless Nameless
Junkenstein 8
Nurse Maximum 7
Anthem 5
Urge 5
Pissjoy 8
Soundog Babylon 6
Now is the Colour 8,5
Heroin 6,5
Why you Lie 6,5
Thunderfuck 8,5
Betyg: 6,9


The Wildhearts must be Destroyed
Nexus Icon 5,5
It´s Only love 4
Someone that won´t let me go 7
Vanilla Radio 6
One love, One life, one Girl 7,5
Get your Groove on 5,5
So Into you 6,5
There´s only one hell 5
It´s all up to me 7,5
Out from the inside 5
Top of the world 6
Betyg: 5,95


The Wildhearts
Rooting for the bad guy 7,5
the Sweetest song 6
the Revolution will be televised 8
the New Flesh 6
Slaughtered Authors 7,5
the Hard Way 6
Inner city overture 4
Bi-Polar baby 8,5
She´s all that 5,5
Destroy all monsters 7,5
Betyg: 6,65


Återkommer med alla EP:S och singlar samt Chutzpah!
Godnatt

Boksvackan är slut

Jag har haft en boksvacka ett bra tag nu, det har mest blivit musikblaskor och film, men nyligen började jag läsa boken Dödens Änglar av William Marsden och Julian Sher. Den handlar om Hells Angels och hur de har vuxit som organisation samt hur polisens infiltratörer lyckats tagit sig in som medlemmar. Väldigt spännande faktabok som jag rekommenderar, nu ska jag skaffa infiltratören Jay Dobbins självbiografi "No Angel"!

Svackan gällde inte bara böcker utan även musik, nya Spinnerette med Brody från Distillers har varit ute ett tag men jag har inte kommit mig för att lyssna på den fören nu. Rent spontant känns den jäkligt mycket roligare än Distillers, jag gillade Distillers med men detta känns lite fräschare.

Kiss gör en tavla

Kiss nya skiva med det lite eurodiscodoftande namnet Sonic Boom kommer så småningom. Den har beskrivits som en "tillbaka till rötterna" skapelse utan inblandning från utomstående låtskrivare vilket känns positivt. Mindre positivt är omslaget. För att få lite retro kiss-känsla så har de anlitat snubben som gjorde det klassiska Rock and roll over konvolutet, Michael Doret. Tyvärr blev resultatet inte i närheten utan liknar något som en fjortonåring skulle kunna svänga ihop. Tittar man på originalskissen Doret gjort så ser det ut att kunna bli riktigt schysst men tyvärr...

Slut på semestern

Så var semestern slut för denna gången. Tråkigt väder mestadels men har kompenserat med mycket trevligt sällskap, god mat, filmklassiker och rödtjut.
Andra höjdpunkter var Wildhearts och Faith no More på Peace and love. Snacka om tidig julafton!! Wildhearts körde ett Best of-set och det fanns inget att klaga på direkt när det gäller låtvalen, däremot snackade Ginger lite väl mycket mellan låtarna, hade lätt kunnat klämma in en låt till istället. Nya låten The Jackson Whites lät väldigt bra, vilket bådar gott inför kommande plattan Chutzpa. Okej ska jag klaga lite så kunde de skippat nån låt från Must be Destroyed och klämt in nån singel b-sida istället. "Nya" bassisten Scott Sorry ser förresten lite ut som en blandning av Billy joe armstrong från Green Day och gamla Wildhearts-bassisten Danny. En jäkla energi hade han i alla fall, ett stort lyft från Jon Poole som var med sist jag såg dem på Debaser.
Faith no More då? Jo helt sjukt bra, långt över förväntan, visst har jag hört lite av återföreningskonserterna men att det skulle vara så här bra trodde jag inte. Magiskt. Tvärtom vad Henke P skrev i recensionen i DD (tror jag det var) så hoppas jag att de gör en ny platta. Tror det kan bli riktigt bra.

Är det reklam oftare nu på Spotify förresten? Det känns som det i alla fall. Den där sjukt enerverande tjejen som bara vill störa lite, eller "Hello, this is Daniel Lindström" Stör mig som fan på honom. Men de på Spotify har ju iofs lyckats då jag nu överväger att betala för tjänsten för att slippa Daniel och Kristoffer (han i Melody Club ni vet), ska ej heller glömma Amy McDonalds eller vad hon heter.

Peace & Love 2009 och Melvins

Tioårsjubilerande Peace and Love har gått från liten till stor under de tio åren som gått. Jag var där de första åren och spelade, minnet sviker lite här exakt vilka år och var vi spelade men jag minns något trailerflak de hade som scen i alla fall. Vem hade trott att det tio år senare skulle säljas 35 000 biljetter? Starkt jobbat.
Skitsamma, här är en grym in-store-spelning med Melvins från i höstas.

Tankar om Big Business, Faith no More och bastu

Jäklars vilken fin dag! Uppe med tuppen för ett kundmöte, sen intog jag en god sallad till lunch för att på eftermiddagen ligga i en park och skissa på några logotyper och lapa sol. Nu har jag även gjort dagens motion i form av ett besök på gymmet med uppföljning av bastu och en folköl. Livin´ the dream...
Lyssnar nu på Mind the Drift med Big Business. Har jag sagt att även denna platta är en kandidat till att bli en av årets bästa skivor? Nya Clutch däremot, mja, vet inte riktigt än. Spontant känns den okej men det verkar som att clutch inte vet vilket ben de ska stå på. De har tonat ner bluesigheten lite eller så är det avsaknaden av orgel som gör att det känns så. För mig så är Clutch bästa stunder den självbetitlade andra skivan från 1995 samt 2004 års Blast Tyrant. På de skivorna är låtskrivandet fokuserat och svänger som fan. På den nya samt de två tidigare så finns svänget men det känns som det saknas fokus i låtarna.
Jag ska ge den några lyssningar till...


Som nån skrev i kommentarerna till denna video på youtube, inte fan ser Phil Anselmo ut att vara 40, snarare 25. Inte illa för en gammal pundare.






Dagens Faith No More: Land of Sunshine från Download för snart två veckor sen. Det bådar gott inför Lördagen.

The Final Countdown

Nu har jag äntligen skaffat en biljett till Peace & Love på Lördag, eller rättare sagt min vän Mr P har skaffat biljetter. Hur som helst så är det på sin plats att räkna ner till Faith no More med några videoklipp. Tänkte börja med att köra några av alla de covers de gjort under åren:

Coola videos växer inte på träd

Tråkigt väder ute, man går och väntar på att sommaren ska börja men rent tekniskt är det ju sommar nu. Tur att det finns saker som piggar upp mig, en kopp té och en bra skiva till exempel. Eller varför inte en bra musikvideo? Det är få band som gör så snygga och intressanta videos som Mastodon för tillfället. Spana in nya Oblivion nedan:

Mastodon "Oblivion"



Ett annat tips är Coffee and Cigarettes med Blur. Den slänger jag upp i morgon.

Muskelrock

Helt slut efter en springtur på 5 km och en halvtimmes gymmande efteråt, nu lär jag skärpa mig.Dagens springrunda klarades av på 25,07 minuter och inleddes med Opeth-trion Coil, Heir Apparent och the Lotus Eater för att sedan avslutas med Mastodons spurtlåt Megalodon.

Annars har det varit dagen D idag, d som i Danzig. Jag lyssnade på Danzig III och 4 hela dagen på jobbet och blev påmind om hur jäkla bra Evil Elvis är. Fan vilket bra band Danzig var, de fyra första skivorna med Chuck Bisquits, John Christ och Eerie Von i bandet är svårslagna när det kommer till elak bluesig muskelrock. Spana in She Rides nedan, skitkul video med hög ostfaktor men ack vilken röst, vilken låt!

Life has teeth, it bites...

Dagens låt - Understanding Jane med the Wildhearts från deras coverplatta som kom förra året.



Originalet är gjort av en 80-tals grupp som hette Icicle Works. Visst ser han i mitten ut lite Lars Ulrich gjorde under svarta plattan perioden?:






Originalet är inte fy skam heller med en skönt ostig video.

Sweden rock festival, inte för mig

Några rader om pågående Sweden Rock. Vissa hatar festivalen och en del tycker det är årets höjdpunkt. Själv har jag inte varit där men är extremt osugen på att åka dit av flera anledningar. Jag var frekvent Hultsfredbesökare mellan 96 och 02 och var några vändor på Peace and Love innan jag tröttnade lite på festivallivet. Först och främst framkallar inte laguppställningen på årets SR-festival några spontana ör-orgasmer, visst finns det några bra band men de är få. För det andra så känns det inte heller lockande att bo tältgranne med personer som tycker att Thor har något existensberättigande. Och vilka tycker att Lita Ford och Journey är bra egentligen? Ska man lyssna på gamla band så kan man ju åtminstånde lyssna på bra gamla band. Typ Ramones. På tal om bröderna så har Mark Prindle gjort en färsk och intressant intervju med Cris Ward Alias CJ Ramone. Den läser du här.


Dagens skivtips: Murder by Death - Red of tooth and claw
Skön, mörk countrydoftande rock med stänk av David Lynchromantik.

Mognad är att gilla Green Day

Jag skrev häromdagen att 19 låtar är på tok för mycket för en platta. 18 däremot är alldeles utmärkt, om man heter Green Day förstås. Jag har aldrig varit ett fan, tvärtom, när de slog igenom med Dookie avskydde jag deras hurtigt trevliga punk. Det var 1994, då var jag femton. Med American Idiot återupptäckte jag bandet och upptäckte att jag faktiskt gillade dem. Kan det bero på att både de och jag har mognat? Hur som helst så är nya 21st century breakdown ytterligare en kandidat till årets bästa album.

Korv 666

Tittade på Flight 666 igår, dokumentären om första delen på Iron Maidens Somwhere back in time turné. Den var både underhållande och upplysande, mer Nicko McBrain åt folket! Nu handlar dokumentären mycket om fansen och visst var det kul att se de uberfanatiska sydamerikanska fansen som är helt galna. Sen kände jag att det blev lite för mycket om fansen, hade hellre sett lite mer djupgående intervjuer med exempelvis Rod Smallwood, managernas manager eller Adrian Smith som borde få komma till tals mer. Intervjuer med Bruce brukar vara rätt underhållande men samtidigt så märks det att han söker effekt med det mesta han säger i intervjusammanhang, slipad som han är. En lite mer kritisk hållning hade varit schyst, typ som att klaga lite på setlistan, varför den är typ samma jämt på sommarturnéerna. I filmen säger Bruce i någon intervju att de spelar låtar de inte framfört på över 23 år men om inte jag är helt ute och cyklar så är det bara en låt de inte spelat på 23 år och det är Rime of the ancient mariner. Att det var tjugo år sen de lirade Moonchild är skitsamma, poängen är att övriga låtar har spelats ganska flitigt sen Bruce och Adrian kom till baka till bandet för tio år sen. Varför är Fear of the Dark med kan man ju också fråga. Visst allas favoritsetlist ser nog väldigt olika ut men de borde ställt frågan i alla fall. Hur som helst rekommenderar jag filmen varmt även till de som inte är inbitna Maidenfans.

För er som inte vet så är det Falukorvens dag i Falun på torsdag. Melkers firar detta genom att dela ut sin nya korv Fäbodfalu. Jepp ni hörde rätt, Fäbodfalu, sug på den ni, eller gör inte det, man vet inte var den har varit...

Ett Rancid ur form

Holy Macaroni and cheese va länge sen det var jag bloggade. Sorry folks!
Jag har faktiskt jobbat en hel del, umgåtts med vänner och min underbara flickvän samt blivit oplanerat full med tre personer i åldrarna 25,25 och 60 på tåget mellan Falun och stockholm i fredags. Vem kunde tro att det var så roligt att åka tåg?
Jag tänkte även bjuda på en snabbrecension av nya Rancidplattan låt för låt. Eller recension å recension, kan kalla det spontana tankar istället.
1.East bay night - Okej melodiös upptempolåt fast lite repetiv refräng tyvärr. Gillar verserna bäst.
2.This place låter som något som borde stannat på demostadiet. Med andra ord, det låter skit. ´nuff said.
3.Up to no good - Rivig ska-stänkare som för tankarna till And out comes the wolves. Smittsam och catchy låt.
4.Last one to die - Denna skrev jag om för nån månad sen, och jag är fortfarande inte imponerad men jämfört med en del annat på skivan är den inte så pjåkig trots allt.
5.Dissconected - Precis som jag började känna när jag lyssnade på denna låt. Please, låt inte Mat Freeman sjunga!!
6. I aint worried - Låter som nått som borde varit på Tim Armstrongs soloskiva. En av plattans bästa låtar ( förrutom när Freeman återigen tillåts härma kakmonstret).
7.Damnation - Låter som något de gjort bättre förr.
8.New Orleans - Skön lite gladare låt med Lars F på sång, faktiskt riktigt skön.
9.Civilian Ways - En akustisk låt på en Rancid platta? Tja kul att de provar nya grepp, synd att det blev så dåligt.
10.The Bravest kids - Standardrökare som vi hört förrut, inte dålig, bara lite trist..
11.Skull city - Gääääsp...
12.L.A. River - Kakmonstret på sång och en låt som är galet dålig, bom schakalakalaka bom, blä blä usch usch
13.Lulu - Lite skaig eller nått, fan jag har tappat intresset.
14.Dominoes fall - tralligt värre. Vad har hänt?
15.Liberty and freedom - lugnare låt med ska-svänget vi känner igen vid det här laget, men Liberty and freedom är riktigt bra. Lite åt Life won´t wait vibbar.
16.You want it, You got it - Sång Tim, sång Lars, sång kakmonstret. Nooooooooooo
17.Locomotive - Booooring
18.Thats just the way it is now - Efte..överbliven låt från Tims soloplatta?
19.The Highway - Ytterligare en akustisk låt, ganska skönt avlsutningsnummer.
Varför envisas Rancid att inte filtrera lite? Behöver de ha 19 låtar på en skiva? Skitsamma att de inte är så långa, hellre en bra skiva på 10 låtar
än en kraftigt medioker skiva på 19 låtar. Det finns några guldkorn men på det stora hela känns RAncid väldigt trött. De låtar som påminner om Tims soloplatta är klart bäst medan de snabbare låtarna känns otrologt oinspirerade. På deluxeversionen är det trettioen låtar där de tolv sista är country eller demoversioner av några låtar.
Trist,trist. Hade sett fram emot denna. Vad tycker ni sjäva? Lyssna på den här

Jag klättrar på väggarna

Såg säsongsavslutningen på LOST igår och för er som inte sett det än så sluta läs nu. Fy fan, jag var helt uppåt väggarna efteråt, vilket avslut! Många svar fick jag men nya frågor dök upp i vanlig ordning. Är Jakob den gode eller är det den andre snubben, han som tar skepnaden av ett rökmonster och döda Losties som är den gode? Å vilka är Adam och Eva i grottan? Blir det Kate och Jack eller är det Rose och Bernard som tagit tillflykt i grottan efter bomben? Längtar efter säsong sex samtidigt som det känns lite vemodigt att det är sista säsongen....
Jag har alltid hyllat Twin Peaks som den bästa drama/mysterie tv-serien som gjorts trots sina brister men jag törs fan säga att Lost numer ligger etta på min lista! Sawyer, seriens Han Solo är solklar favoritkaraktär.

Fredagsgodis

Slänger upp en spotify lista med lite blandat hårt godis. Klicka och tryck på shuffle!
Hård lista

Ett ess i rockärmen

Hade velat gått på metallica i globen häromdagen då et ska ha varit en grym spelning enligt några som var där. Typsiskt att suget kommer när det är försent hehe. Nä jag ska
inte på Sonisphere heller eller vad den heter trots utmärkta band som Metallica, Anthrax, Mastodon, the Hives och Machine Head...´DOH
Önskar även jag sett världens coolaste Ace på sweden rock (förra året?)
. Får nöja mig med youtube sålänge:

Feelgoodskiva för män mellan 25 & 40

Min gamle vän L-O och jag småpratade på Msn om Crack the Skye idag. Han sa att den gjorde honom glad och att det var kul att Mastodon verkligen gjort en feelgoodskiva för män mellan 25-40.

Har fortfarande inte köpt P&L biljett än, måste göra det...

DIno och skräckfabriken

Fear Factory gör en omgruppering och återbildar gruppen med originalgitarristen Dino Cazares och trumfantomen Gene Hoglan. Varför bry sig om detta? Jo för när Dino var med i bandet åstadkom de mästerverken Demanufacture och Obsolete. De senare Fear Factory skivorna har varit okej men rätt tråkiga, något har saknats, kan det vara Dino? Såg Fear Factory live första gången 95 som förband åt Ozzy, jäklars vad bra det var, hade precis börjat lyssna på dem och såg dem en gång till året därpå på Hultsfred.





Lite Stevie-funk är aldrig fel heller:

Piratpartiet

Föregångaren till piratpartiet hette Tv-piraterna och sände dagens nyheter igår.
En låt med titeln Last one to die från kommande Rancid skivan "let the dominoes fall" ligger uppe på deras myspace
Vet inte om jag har för höga förväntningar på Rancid men den här låten var ganska lam. Trevlig, visst, men nog kan de bättre än så här?

Revival

Förrutom att låten är grym så är tilhörande videon med Mark Lanegan och the Soulsavers är riktigt snygg:

Beyond Colossal

Bättre sent än aldrig, nya Dozervideon Empire´s End. En klassisk "vi blandar lite studio- och liveklipp" video. Inte för att videon är dålig men det vore kul att se en mer filmisk video från ett av Sveriges bästa band. Låten är dock kanon!

Jag älskar Peace&Love

Idag gick Peace & Love ut med att Faith no More kommer till festivalen. Tack tack tack!!! Jag och jonas pratade om det senast igår att det skulle vara så jäkla coolt om FAith no More skulle komma till Sverige och Peace and love. Glad Påsk

Feberstråle

Hallå alla läsare (4?), kan efter en lyssning konstatera att Fever Rays debutplatta(Karin Drejjer från the Knife) inte är lika bra som någon av the Knife skivorna även om det låter mycket the Knife fast sämre, jag försöker få med så många "the Knife" i meningen som jag orkar....4
Seså Karin, nu har du fått skivan ut ur systemet, gör en bra skiva med the Knife istället nu! Nä det är dåligt att inte ge en skiva en andra chans, så det ska jag göra och se om den vuxit till sig lite. In the meantime....





För övrigt satt jag i stockholm i morse och lyssnade på en sällsynt gammal goding i solskenet:

High on Fire

Blabbermouth rapporterar att Metallica lirade My Apocalypse från Death Magnetic för första gången i onsdags. Konstigt att de inte gjort det tidigare då det är en av de bästa låtarna från nämnda skiva. Bäst är partiet som låter väldigt mycket Slayer som börjar runt 2.30 nånting.




High on Fire är på gång att spela in uppföljaren till Death is this Communion vilket jag tycker är en bra ursäkt att lyssna på Rumors of War.

Missanpassad

Jag tar tillbaka lite om Luc Besson, men bara lite då jag såg Taken med Liam Neeson häromdagen. Spännande och tight film som trots några tveksamheter funkade väldigt bra. Skitsamma, kom att tänka på the Misfits alldeles nyss när jag drack dagens första men inte sista kopp kaffe. Hittade tre klipp med samma låt från olika epoker. Först ett klipp från den gamla goda tiden innan Jerry Only körde bandnamnet i botten..



Nedan Danzigkonsert från 2005 med Doyle som gäst, satan vad jag hade velat sett den spelningen!



Inte alls så coolt, Misfits 99:

Fuck Besson

Jag skulle kunna fortsätta att skriva spaltmeter om hur bra nya Mastodonskivan är men jag tänkte skriva lite om Luc Besson istället. Anledningen är att jag och några bekanta såg Transporter 3 härom veckan. Luc Besson som gjorde en radda bra filmer, Det stora blå, Nikita, Leon och Femte Elementet mm, har mer eller mindre lagt regisörshatten åt sidan för att producera och skriva. Vad fan hände? Varför?
Visst, första Transporter-filmen och första Taxi var väldigt underhållande tidsfördriv men i stort sett är det bara skit han varit inblandad i. Transporter 3 som kunde ha blivit vassare än den mediokra tvåan förstörs helt och hållet av en psykotisk brud som ska vara Frank Martins lööve interest. Tydligen har hon aldrig stått framför en kamera nån gång innan Transporter 3 utan blev vald för att hon var snygg såklart. Om det är Luc Bessons fel låter jag vara osagt.
Actionscenerna är också sämre, för snabba klipp som gör att man inte får någon som helst överblick över vad som händer. Några höjdpunkter finns dock, en helt galen jakt på BMX och när han kör sin älskade Audi av en bro för att landa perfekt på...ett tåg. Frank Martin får Bond att likna en nybörjare. Jag hoppas istället på Jason Stathams andra "franchise" Crank, då Crank 2 är på intågande.

Konsertmat

1 paket tortillabröd
1 dl creme fraiche
2 AVocados
1 lime
3 vitlöksklyftor
400g nötfärs
1 burk svartbönor
1 dl Stark chilisås
3 tsk chilipeppar
1 msk spiskummin
1 gurka
1 salladshuvud
2 tomater
1/2 Rödlök
ett gäng majs
100 g Riven ost

Sätt på ugnen på 225

Guaccamole:
Ös ner avocadosarna i lämplig behållare, pressa på vitlökarna, pressa en liten skvätt lime, strö på lite salt och ta lämpligtvis en stavmixer och gå lös på allt med.
Stoppa in Guaccan i kylen.

Stek nötfärsen i stekpanna, häll på kryddorna plus lite vatten när färsen börjar se klar ut. Häll på bönorna och Chilisåsen. Rör om och stek nån minut.
Fördela sen röran på tortillabröden och strö på rikligt med ost och rulla sedan ihop. Lägg rullarna sedan i en ugnsform och kör in i ugnen.
Kirra lite sallad medan ugnen jobbar, lägg sedan på tallriken och klicka på creme fraiche och guacamole i varsina högar. Ta ut dina enchiladas när brödet börjar få lite färg.
Servera dig med lite öl till och kläm på lämplig konsertDVD.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Mycket nya trummisar nu, Paradise Lost som även nyttjat svensk studiotrummis och producent på kommande plattan tillkännagav häromdagen att Adrian Erlandsson ( Cradle of Filth, the Haunted, At the Gates) fått jobbet bakom trumsetet. Känns coolt, ser verkligen fram mot nya skivan då de efter bottennappen Host och Believe in nothing sakta men säkert jobbat sig uppåt igen. 2007 års In Requiem var det bästa de gjort sedan One Second tio år tidigare.

Tittade på namnen som kommer till West Coast Riot i Göteborg och konstaterade att det inte var så spännande. Social Distortion kan ju vara kul att se, men inget jag springer benen av mig för, mycket tack vare deras Live in orange county DVD som var bland det värsta sömnpiller jag sett när det gäller konsert DVD:er. Suicidal Tendencies är det enda som känns riktigt hett faktiskt, trots att de inte gjort något vettigt på många, många år. Gogol Bordello vore också kul även om jag inte är något fan. Resten av banden var massa trötta hardcore och skatepunk band. Tyvärr Göteborg, jag väljer Peace and Love.

Årets album

Fortsätter att tjata om nya Mastodon som förmodligen kommer att gå ut som segrare över årets bästa album. Skivan tar aldrig slut utan växer fortfarande efter ett femtiotal lyssningar. Nu finns hela skivan att lyssna till på Mastodons Myspace:
här!

The Yeti

Måste säga att jag rådiggar videon till Divinations från nya Mastodonplattan:

Mastodon - New Music - More Music Videos

Tittade lite på melodifestivalen igår, kul att de låtar som stack ut mest och lät minst schlager kom etta och tvåa.Det säger en hel del...

Kiss my ass

Girigbukarna i Kiss ska spela in en ny skiva till slut trots att Gene Simmons sagt i flera intervjuer att det inte är någon idé att spela in en ny skiva då fansen förstört skivbranchen. Nu måste dock gamle hängtunga hittat nått nytt sätt att tjäna pengar på, hur skulle de annars kunna göra en skiva? Enligt Paul Stanley så ska skivan vara en återgång till rötterna och skivan kommer att spelas in analogt med bandet som låtskrivare, precis som det var under gruppens tidiga år. Rent spontant så känns det som att framförallt Ace fattas och att det luktar lite ruttet nånstans. Men visst, spottar de ur sig nån bra låt så ja tack, men jag är väldigt skeptisk.

Men en gång i tiden var de grymma, hur coolt sjunger inte Peter Criss i detta klipp från ´74?

Nessie, Prag och universum

Nu har det inte blivit något bloggande på ett tag, sist jag skrev så missade jag att skriva om att jag kikade på ett av mina favoritband Opeth i Falun härom veckan. Inget förband och en konsert i cirkus två timmar, perfekt! De körde ett set med låtar från i princip alla plattorna varvat med Mikael Åkerfeldts skönt torra humor. Tyvärr är jag inte av konsertlängd och scenen är på tok för låg på Arenan i Falun för att det ska vara helt hundra...
Apropå nått helt annat, visste ni att i butikerna i Prag så spelas det uteslutande pop och disco från början till mitten av nittio-talet. Jag var där i helgen så jag vet. Cotton-eye Joe var en låt jag inte behövde höra igen men ödet ville annorlunda. Kom också att tänka på Nessie, Loch-Ness monstret ni vet. Inte när jag var i Prag men i morse. Varför vet jag inte men i två timmar satt jag och bättrade på min kunskap om Nessie och hans kusiner Ogopogo och Mokele-mbembe. Hur hjärnan funkar och hur vi associerar är spännande saker, för några timmar senare på tåget från huvudstaden fick jag en otrolig lust att lyssna på Leviathan med Mastodon som handlar om... Moby Dick. Stora mytologiska djur is my thing tror jag.

Dagens bloggande hoppar lite kors och tvärs så jag tänkte fortsätta med det och slänga upp två videos med ingenting gemensamt. Först en bra låt med dålig ljudkvalitet av powerpopbandet Honeycrack som bara släppte en skiva nån gång. Bra var den i alla fall. Jag har den på CD. På gitarr fanns CJ Wildheart och på sång Willie Downing som bara var en halv Wildheart en liten stund. Längre ner kan ni titta på den Jamaicanske turistguiden som garvar så skönt.

Lost in space

"Divinations" Trailer

Vad har Rasputin, själavandring, handikapp, svarta hål och proggmetal med varandra att göra? Jo, Mastodon såklart, vilka andra skulle komma på att göra en skiva om detta? Kan inte komma på någon annan grupp som skulle kunna göra detta utan att det skulle kännas fånigt. Men det funkar för Mastodon, mycket bra till och med. Skivan Crack the Skye är ytterligare ett steg framåt för Atlantakvartetten och borta är den lite bröligare aggrosången som förvisso försvunnit lite för varje platta de gett ut. Stämmingen är hypnotisk och det går inte att sluta lyssna, jag försvinner in i musiken och vet inte riktigt när jag kommer ut igen för så fort skivan är slut så spelar jag den igen och igen... En mer detaljerad recension kommer senare för just nu är jag på själavandring.
Apropå tidsresor så såg jag avsnitt 8 på säsong fem av Lost i morse, serien blir bara bättre och bättre... Sawyer har alltid varit en favorit, hoppas han lyckas hålla kursen nu.
Over and out

Dansband is for suckers

Smaken är som sagt olika men det är få musikstilar som är så vidriga som svensk dansbandsmusik. Ville bara få det sagt.

Djungel Jim

I ett uttalande till Blabbermouth.net bekräftar nu Faith No More att det inte bara blir en återförening, han hintar också om eventuellt nytt material. På gitarr blir det John Hudson och inte Jim Martin vilket verkar ha upprört en del om man kikar på kommentarerna på Blabbermouth. Visst, Jim Martin hade stor betydelse för bandet men efter the Real Thing bidrog han inte med speciellt mycket och sen fick han ju som sagt kicken. Även om John Hudson är tråkig på scen så tar jag hellre honom vilken dag som helst än att inte se dem alls.

Utropstecken i tiden

YES! Mike Pattons publicist har bekräftat att det blir en Faith No More återförening i sommar! Tyvärr blir endast en Europaturné verkar det som, men man vet ju aldrig. Får i alla fall hoppas att Sverige är en av de tänkta hållplatserna på turnén, Att det blir utan Jim Martin skrev jag i min förra post men det verkar som att han ville vara med men att de var de andra som istället valde att köra med nån av de andra gitaristerna, troligtvis John Hudson som lirade på Album of the Year.

Vi firar detta med två FNM-videos:





Året ser ut att blir jäkligt bra, förutom FNM reunion så lirar the Wildhearts på Peace and love! Dessutom är de i farten att spela in sin nya skiva! Mycket utropstecken här, har förbrukat min årliga kvot nu tror jag

För den som missat att Paradise Lost nu befinner sig i Sverige för att spela in uppföljaren till In Requiem så kan ni kika på del 2 här nedanför. Aldrig har väl Sverige känts så miserabelt?

Come Alive

Tack vare ett hett tips från Kinny Corabla så fick jag möjlighet att kika på hela "Come Alive", nya ST videon. Låten står sig kanske inte bland deras top tio men nog låter de taggade igen. En schyst fusion av många av de stilar de hunnit med sen debuten 1983, punk, metal, hardcore, funk mm, sen kanske Rocky George solandet blir lite konstigt med tanke på att han inte är med i bandet längre. Men nu har jag äntligen en skiva till att se fram emot.

Fläsktvist

Som jag skrev tidigare har jag inte haft några förhoppningar på Suicidal Tendencies kommande skiva. Men efter att ha hört en liten preview här så börjar det faktiskt kännas lite spännande med en ny ST-platta. Klippet man kan höra pekar på en ljud- och stilmässig återgång till fornstora dagar, Rocky George-solon utan Rocky George ( Dean Pleasants istället), tungt gitarrkomp och sång som låter engagerad till skillnad från tramset från de två senaste skivorna. Hoppas det håller hela vägen! Här är deras nya fenomenale trummis Eric Moore

Truffle Shuffle någon?


Rykten om en Faith no More återförening till sommaren cirkulerar allt oftare, dock utan något bekräftat från någon fd bandmedlem. Men blir det av så blir det utan Jim Martin som sagt att han inte kommer att ta del av någon återförening enligt Blabbermouth.net. Men ett återförenat FNM med eller utan Jim Martin står i alla fall högst på 2009s önskelista så det är bara att hålla tummarna eller andra valfria kroppsdelar.

Deathstars nya platta Night Electric Night är en otroligt catchig historia som tar vid där Termination Bliss slutade. Hårt driviga låtar med refränger som sätter sig på en gång. Skivan har gått varm i min iPod ett tag nu och jag har svårt att spela något annat för tillfället. Whiplasher Bernadottes skönt överdrivna röst gör att de verkligen sticker ut i mängden. Tjejkörerna har fått en större plats denna gång vilket är ett kul grepp som tar fram popnerven i låtarna ytterligare.Varför inte kalla deras "Death Glam" för dödspop istället?




Appropå pop så såg jag melodifestivalen i lördags och fan vilka tråkiga artister och låtar det var. De enda som kändes fräscha var Rigo & the Topaz Sound featuring bla bla bla whatever som förutom en hyffsat svängig låt såg ut att ha roligt på scenen. Sen att liveframträdandet fått tagit baksätet på melodifestivalen tycker jag är tråkigt. Varför bemöda sig att rigga upp ett trumset när det är förinspelade trummor som hörs? Det går inte att komma ifrån att playback och singback är jäkligt töntigt.

I väntans tider

Att få vänta är aldrig speciellt roligt, men att se fram emot något kan däremot vara ganska trevligt.
Det var inte speciellt kul att vänta fjorton år på Guns ´n Roses senaste platta men jag ser fram emot att höra nya Mastodon som släpps den 24 Mars om allt går som det ska. Rancids nya skiva såg jag fram emot men det gör jag inte längre, jag har övergått till att vänta surt. De sa att den skulle komma förra året nån gång men det dök aldrig upp någon och nu har det gått nästan fem år sen förra skivan. Inte roligt alls. Tråkigt med artister som ger ut plattor med glapp på flera år mellan skivorna. Två - tre år, okej men inte mer. Suicidal Tendencies nya platta ska komma i år (igen) har de sagt. Den har varit på gång i flera år nu och där är det åtta år sedan de släppte en fullängdare. Under tiden har de bytt bassist en gång och trummis minst tre gånger samt gjort att allt intresse man hade i bandet har dött ut, i alla fall för nytt material. De förra två skivorna var långt ifrån mästerverk så det lär knappast bli nått nu heller. I dagsläget är det nog bara Mastodons nya - Crack the Skye, som jag verkligen ser fram emot. I morgon ska jag lyssna på A Camps nya skiva och höra om det kan vara något. Jag återkommer med tankar om denna så har ni nått att se fram emot. Medan ni väntar kan ni lyssna på lite rock på Spotify ( om de inte tar bort något förstås) tryck HÄR och sedan på shuffle. Peace out

Peep Durple

Jag hade tänkt att skriva lite mer denna gång men är alldeles för trött, så det blir kort idag. I alla fall har jag de senaste dagarna botaniserat lite i Deep Purple-djungeln och lagt upp några av höjdpunkterna från klasssiska Mark II och III sättningarna på Spotify:
Här hittar du min lilla Purple playlist

Retro - Iron Maidens första

Jag har grävt lite i arkivet och börjat lyssna igenom sånt jag inte hört på ett tag i sin helhet så jag kommer att posta lite recensioner eller vad man ska kalla det, funderingar kring plattor snarare, den närmaste framtiden. Först ut är Iron Maidens debut från 1980.
Resultatet av några års harvande på pubar resulterade i en otroligt stark debut som står sig än idag. Det låter rått, hårt och ljudmässigt ganska långt från det Maiden vi känner idag. Inledande Prowler tillhör fortfarande en av bandets starkaste låtar och även Remember tomorrow och Phantom of the Opera tillhör några av bandets främsta. Apropå Phantom of the Opera, på slutet av originalversionen (precis när musiken tystnat) lyckas Paul Dianno med konststycket att låta som kakmonstret på en flaska vodka. Låten är grym, men den är faktiskt bättre med Bruce Dickinson. Av de övriga låtarna sticker Transylvania ut som en av de bästa instrumentala de gjort. Running free har inte riktigt stått emot tidens tand med rader som ”whiskey dancing, disco hop” och ett väldigt studsigt komp men den är ju cool ändå. Charlotte the Harlot och Strange World är bra och ganska annorlunda Maidenlåtar, speciellt Strange World som låter väldigt mycket sjuttitalsflum . Titelspåret är mer coolt än bra och funkar fortfarande trots att man borde vara rätt less på den efter 18 års lyssning. Enda bottennappet ( som förvisso inte var med på debuten från början utan slängdes in på nyutgåvan av skivan) är Sanctuary som av nån anledning spelas live ibland än idag, ofattbart. Det är omöjligt att skriva något om Maidens plattor utan att nämna omslaget vilket egentligen borde vara en helt separat recension. Eddie´s första albumframträdande är rått, hårt och in your face (precis som musiken) men det saknar detaljrikedomen som kom att prägla senare omslag. Sen ser han ganska annorlunda ut mot hur han kom att se ut på efterföljande omslag. Ansiktet (har han ett?) är väldigt långsmalt jämfört med senare versioner, kanske han var undernärd, vad vet jag? På återutgivningen av CD-versionen var man tvungen att gå in och kladda lite, lägga till röda ögon och putsa till ansiktet en del och även bakgrunden. Synd på ett väldigt coolt omslag.

Min nya jobbarkompis

Min nya jobbkamrat spotify har hängt med några veckor nu.
En helt okej musiktjänst som gör livet lite roligare om någon har missat det. Tyvärr så är det väldigt mycket musik som inte finns, bara dåliga covers eller karaoke versioner av bra låtar. Men överlag är utbudet okej. Det uppstår dock lätt hjärnsläpp när jag ska söka efter nån artist. Det blir mer att man lyssnar på det man redan hört. Så om nån har tips på nya band kan ni ju skriva ner lite i kommenterna?
Hur som helst så har jag återupptäckt en hel del skivor som jag redan visste är skitbra men har glömt bort det. Har ni en timme över så tycker jag ni ska dra på Far Beyond Driven med Pantera eller Sound of White Noise med Anthrax.