Seventh son & No Prayer

1988 års Seventh son of a seventh son (Maiden gjorde allt för att jävlas med folk som läspar) blev den sista skivan med den klassiska sättningen Dickinson, Harris, Smith, Murray och McBrain. På den lyckas bandet sammanfoga de progressiva och episka elementen med den lite hittigare ådra de alltid haft och resultatet är smått fantastiskt. All killer no filler var det nått band som döpte sin skiva till, det borde Maiden har gjort med. Ska man klaga på något så är ljudbilden lite klen, Steve Harris bas har aldrig låtit så plonkig som här och det är inte samma bett i gitarrerna som på tidigare skivor. Lyssna å njut.

"Moonchild" 8,5
"Infinite Dreams" 10
"Can I Play with Madness" 7
"The Evil That Men Do" 9
"Seventh Son of a Seventh Son" 10
"The Prophecy" 8
"The Clairvoyant" 10
"Only the Good Die Young" 8
Betyg:8,8




Tillbaka till rötterna är ett slitet begrepp många band tar till när det börjar gå dåligt (Metallica någon?). När Maiden skulle gå tillbaka till rötterna hade de haft en kreativ formtopp under flera år och musiken hade förmodligen inte kunnat utvecklats mycket mer med den inriktningen de hade på Seventh son. No Prayer var den första Maidenskiva jag köpte ( jag var tio-elva) och den har därför en lite aktad plats i skivsamlingen men jag ska försöka att inte skriva upp den pga det. Det var också den första plattan med Jannick Gers på gitarr efter att Adrian Smith hoppat av. Nu bidrog ju inte Jannick med låtskrivandet så han påverkade inte direkt slutresultatet förutom med sitt sololirande som är bra men inte i Smith-klass. No prayer skiljer sig markant från tidigare skivor då den är skitigare och råare. Ljudmässigt är den på gränsen till demoaktig men det gör inte så mycket utan det passar låtarna. Dessutom sjunger Bruce raspigare än tidigare, som om han försökt lägga ett AC/DC filter på rösten, men även det passar låtarna ypperligt. Han låter förbannad och fräser fram orden, t ex som på kraftigt underskattade Public Enema Number One: "California Dreaming as the Earth dies Screaming". No Prayer for the Dying är en sån där skiva som "purister" inte gillar för att den inte låter som de "klassiska" Maidenplattorna men jag håller inte med, dessutom är den betydligt jämnare än det som komma skulle. Några mindre lyckade grejjor är förvisso med, refrängen på the Assassin är ingen höjdare och hela Hooks in You får väl ses som ett bottennapp.

"Tailgunner" 8
"Holy Smoke" 8
"No Prayer for the Dying" 9
"Public Enema Number One" 9
"Fates Warning" 8
"The Assassin" 6,5
"Run Silent Run Deep" 7
"Hooks in You" 5
"Bring Your Daughter... to the Slaughter" 8,5
"Mother Russia" 7
Betyg: 7,6