Pinsamheter och brilljans, Deep Purple

I helgen var jag på Deep Purple i Leksand. Förbandet Attack var det sämsta jag någonsin sett och hört live någon gång. Orden plågsamt pinsamt räcker inte till för att beskriva hur dåligt det var. Valfri deltagare från dansbandskampen hade varit ett bättre förband och det säger ganska mycket. Det luktar svågerpolitik lång väg, för hur kan annars ett band vars existensberättigande är noll få öppna för Deep Purple i Sverige? Sångerskan Rosa ( Tommy körbergs syrra) rörde sig som en alkad Kicki Danielsson och uppmanade publiken att gilla deras låtar. Suck..
Deep Purple själva levererade dock. Jag hade inga förväntningar egentligen men jag tyckte de gjorde ett stabilt jobb, att Ian Gillan ( inte Gillian som de skriver i tidningarna) inte har samma resurser som 72´hade jag inte förväntat mig men tycker han gjorde ett bra jobb ändå även om han verkade lite halvflummig på scen och hade svårt med några av de högre tonerna. Förmodligen därför de inte lirade Child in Time. Några av låtarna gick lite för långsamt ( Fireball, Highway Star) men det var bara petitesser. Att de är sjukt duktiga musiker fick vi flera bevis på, Don Airey, Steve Morse och Roger Glover hade några soloeskapader var där de fick brilljera. Jag tycker att långa solon brukar vara rätt tråkiga men inte här, det var skitkul att både se och höra. Visst saknade jag trumsolot i the Mule men Paice fick ändå visa vad han gick för i flera av låtarna. Fortfarande så är han en jäkligt stabil trummis med ett ordentligt sväng och riktigt snygga fills.
Detta klipp från tidigt sjuttiotal är riktigt coolt, plocka in en extra baskagge för en låt och sen bara smiska skiten ur kittet.