Brave New World - Maidenpinnen plockas upp

När nyheterna om att Bruce och Adrian var tillbaka i Järnjungfrun 1999 var det många som var glada, inte minst jag. Att de sparkade stjärt live var nog inte många som tvivlade på. Frågan var om de kunde leverera på skiva efter ett årtionde av halvdana releaser? Jo visst kunde de det. Visst har skivan sina brister, repetiva refränger och lite för långdragna låtar ibland men det är mest petitesser jämfört med föregående skivan. Att tre av de svagare spåren var skrivna för Virtual XI känns inte speciellt överraskande men att de inte faller helt platt beror mycket på Dickinsons förmåga att leverera oavsett låtmaterial. Inledande Wickerman är lätt deras bästa öppningslåt sen Be quick or be Dead, riffet sparkar stjärt men refrängen är lite tjatig. Riffet har de iofs använt förrut, i verserna på Futureal från Virtual XI. Produktionen bör också nämnas, för den känns väldigt fräsch och klar jämfört med de fyra föregånde skivorna. Omslaget då? Jo här har Derek Riggs varit med på ett hörn vilket resulterar i bästa albumomslaget sen seventh son...

"The Wicker Man" 6,5
"Ghost of the Navigator" 7
"Brave New World" 7
"Blood Brothers" 8,5
"The Mercenary" 5
"Dream of Mirrors" 6,5
"The Fallen Angel" 7,5
"The Nomad" 6
"Out of the Silent Planet" 8,5
"The Thin Line Between Love and Hate" 8
Totalt: 7

Fear of the Dark

När Fear Of the Dark kom ut hade jag väntat länge på att lokala skivbutiken skulle få in den. Besviken blev jag inte när den väl kom, tvärtom så tyckte jag den var skitbra men å andra sidan hade jag inte hört alla de tidigare albumen. Nu så här på äldre dagar så är det den av de Bruce sjungna plattorna jag lyssnar minst på och anledningen är såklart låtmaterialet. Ljudmässigt så är det ett lyft från No Prayer, exempelvis är trumljudet betydligt bättre och det är mer punch i gitarrerna. Inledande Be Quick Or Be Dead är nog den hårdaste låt de gamla britterna gjort och den sätter höga förväntningar på resten av skivan. Tyvärr så är Fear of the Darks stora problem att den är väldigt splittrad och ojämn. Andra singelsläppet From here to Eternity är en väldigt oinspirerad och rak historia och det finns många av den sorten på Fear of the Dark. Tråkiga riff, refränger som aldrig lyfter, ännu tråkigare passager och oinspirerade gitarrsolon. Några höjdpunkter finns så klart, ovan nämnda Be Quick or Be Dead, Afraid to Shoot Strangers, Childhoods End, Wasting Love som är en ganska ovanligt lugn låt för att vara Maiden men ändå ingen "powerballad" och titelspåret som är något för långt med sina repetiva refränger. Maiden började gå på tomgång helt enkelt och det var dessvärre något som skulle fortsätta. Hade de haft med sina sedvanliga 8 eller 9 låtar så hade skivan varit bättre men de klämde in hela tolv låtar på denna, antagligen för att CD-formatet gav utrymme för fler låtar.

"Be Quick or Be Dead" 9,5
"From Here to Eternity" 6
"Afraid to Shoot Strangers" 7
"Fear Is the Key" 4,5
"Childhood's End" 5
"Wasting Love" 6,5
"The Fugitive" 4
"Chains of Misery" 5
"The Apparition" 3,5
"Judas Be My Guide" 6
"Weekend Warrior" 5,5
"Fear of the Dark" 7,5
Betyg: 5,8

Morningglory?

Guard: - This is a secure area" Fletch: -Good, most people lives in terrible neighborhoods.
Shit jag börjar bli van att gå upp mitt i natten. Gick upp vid fem för att ta tåget hem från sthlm i morse men det var inte lika jobbigt som det brukar vara, är det åldern tro? Tyvärr blir det inte lättare att gå och lägga sig...
Skivåret 2009 har än så länge varit förvånansvärt bra trots någon enstaka besvikelse (Rancid bland annat). En riktigt positiv överraskning fick jag idag när jag lyssnade på nya Alice in Chains. Hade noll förväntningar på nya sångaren och på övriga bandet för den delen men jag kännde mig överkörd redan efter en lyssning. Den har gått på repeat mellan halv tre och nio och lär spelas många gånger framöver. Recension kommer.




Det fullkomligt lysande öppningsspåret " As horizons end" från senaste Paradise Lost - Faith Divides us, Death unites us: