När nyheterna om att Bruce och Adrian var tillbaka i Järnjungfrun 1999 var det många som var glada, inte minst jag. Att de sparkade stjärt live var nog inte många som tvivlade på. Frågan var om de kunde leverera på skiva efter ett årtionde av halvdana releaser? Jo visst kunde de det. Visst har skivan sina brister, repetiva refränger och lite för långdragna låtar ibland men det är mest petitesser jämfört med föregående skivan. Att tre av de svagare spåren var skrivna för Virtual XI känns inte speciellt överraskande men att de inte faller helt platt beror mycket på Dickinsons förmåga att leverera oavsett låtmaterial. Inledande Wickerman är lätt deras bästa öppningslåt sen Be quick or be Dead, riffet sparkar stjärt men refrängen är lite tjatig. Riffet har de iofs använt förrut, i verserna på Futureal från Virtual XI. Produktionen bör också nämnas, för den känns väldigt fräsch och klar jämfört med de fyra föregånde skivorna. Omslaget då? Jo här har Derek Riggs varit med på ett hörn vilket resulterar i bästa albumomslaget sen seventh son...
"The Wicker Man" 6,5
"Ghost of the Navigator" 7
"Brave New World" 7
"Blood Brothers" 8,5
"The Mercenary" 5
"Dream of Mirrors" 6,5
"The Fallen Angel" 7,5
"The Nomad" 6
"Out of the Silent Planet" 8,5
"The Thin Line Between Love and Hate" 8
Totalt: 7
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar