Somewhere in time forts.

Lägger till Caught somewhere in time från Paris '86... Ljud och bild e okej med tanke på att det inte finns någon officiell video från den turnén.

Powerslave & Somewhere in Time

Till Powerslave lyckades Steve Harris för första gången behålla samma sättning som skivan innan och det märks. Bandet känns heltaggat, produktionen är bättre och varje bandmedlem presterar bättre individuellt. Något som slog mig när jag lyssnade på Powerslave nyligen var att Maiden aldrig låtit speciellt tidstypiska rent ljudmässigt. Andra hårdrocksband under mitten av 80-talet och framåt 90-talet låter ofta väldigt mossiga med bla jättereverb på baskagge och virvel, obefintliga hi-hats, överdrivna körsånger mm. Maiden sket i allt sånt, visst, de hade med gitarrsyntar på Somewhere in time men det var inget som tog överhanden. Samtida Judas Priests Defender Of the Faith för att ta ett exempel, har inte alls åldrats lika bra som Powerslave. Hur som helst, inte ett svagt spår, bara några mindre skitbra.

"Aces High" 10
"2 Minutes to Midnight" 9,5
"Losfer Words 8
"Flash of the Blade" 9,5
"The Duellists" 8,5
"Back in the Village" 7,5
"Powerslave" 10
"Rime of the Ancient Mariner" 10
Betyg: 9.1


Somwehere in time har inte riktigt samma bett som sin föregångare, däremot mer "episka" låtar. Trots att jag tycker Powerslave är lite bättre lyssnar jag oftare på Somewhere in time av nån anledning. Denna gång har Bruce Dickinson inte med en enda låt på denna då hans akustiska låtar refuserats av övriga bandet. Istället är det herrarna Harris och Smith som står för i princip allt låtmaterial. Några av Maidens allra snyggaste gitarrsolon finns med på Somewhere in Time, Smiths solo som börjar 4:06 på Caught somwhere in time, solona på Wasted Years och Sea of Madness är vansinnigt snygga, tror att det är Smith på dem med. När jag var liten tyckte jag Smith var skittråkig på scen och hade en ful hockeyfrilla. Tycker fortfarande att han hade en vansinnigt ful hockeyfrilla men det är inget snack om hur viktig han var för maiden, superb låtskrivare och gitarrist. Noterade att på Spotify så ligger Run to the Hills, Fear of the Dark och Number of the Beast i topp tre på mest lyssnade Maidenlåtar, Folk får ju ta och skärpa sig, spela Fear of the Dark när man kan lira the Loneliness of the long distance runner. Bah!

"Caught Somewhere in Time" 9
"Wasted Years" 10
"Sea of Madness" 8
"Heaven Can Wait" 8,5
"The Loneliness of the Long Distance Runner" 9,5
"Stranger in a Strange Land" 6
"Deja-Vu" 7,5
"Alexander the Great" 10
Betyg: 8,6

Number of the Beast och Piece of Mind

Number of the Beast nämns ofta i samma andetag som "deras bästa skiva" av många.
Så är dock inte fallet även om den är en väldigt bra Maidenskiva. Den har framförallt två problem, Inledande Invaders faller på en otroligt dålig refräng och Gangland som för övrigt är en av två låtar som trummisen Clive Burr står med som låtskrivare på. Den börjar med ett trummintro (undrar varför?) en ganska lovande vers men återigen en väldigt svag refräng. Total Eclipse som tidigare bara fanns på Run to the Hills singeln (den andra som Burr står som låtskrivare) är ett ganska välkommet tillägg, en helt okej låt. Duon Run to the Hills och titelspåret är riktigt starka låtar men samtidigt två av Maidens mest sönderspelade låtar och jag önskar att de skulle låta bli att spela dem live i fortsättningen. Förutom att nyförvärvet Bruce Dickinson tillät Steve Harris att utveckla sitt låtskrivande så utmärks Number of the Beast av att han fått lite avlastning på låtskrivarfronten av Adrian Smith, ena halvan av världens bästa gitarrduo. Resultatet blir att Number of the beast är mer varierad än föregångaren Killers samt mer avancerade kompositioner. Skivans riktigt starka kort är Children of the damned, the Prisoner, 22 Acacia Avenue och Hallowed be thy Name.

"Invaders" 5
"Children of the Damned" 10
The Prisoner" 9
"22 Acacia Avenue" 8,5
"The Number of the Beast" 7,5
"Run to the Hills" 7,5
"Gangland" 5
"Total Eclipse" 6,5
"Hallowed Be Thy Name" 10
Betyg: 7,666



Piece of Mind sparkar igång med tiopoängaren Where eagles Dare och håller kursen stadigt resten av skivan. Piece of Mind har blivit beskylld för att ha med två utfyllnadslåtar, Quest for Fire och Sun and Steel vilket är att ta i. Det är inte deras bästa kompositioner men långt ifrån utfyllnadsmaterial. Då är Die With Your Boots On en svagare länk och påminner om något från de första skivorna. Piece of Mind markerar ankomsten av Nicko McBrain på trummor vars spel svänger som fan och är ett stort lyft jämfört med Clives lite standardmässiga lir. Samspelet mellan bas och trummor fulländas på Piece of Mind då herrarna Harris och McBrain är som hand i handske med sina instrument. Det där lät perverst men ni fattar vad jag menar. Sa jag att det är en jävligt bra skiva?

"Where Eagles Dare" 10
"Revelations" 10
"Flight of Icarus" 9
"Die With Your Boots On" 6
"The Trooper" 10
"Still Life" 9,5
"Quest for Fire" 7,5
"Sun and Steel" 7
"To Tame a Land" 9,5
Betyg: 8,7

Mer Iron Maiden

Iron Maiden har varit ett favoritband enda sen jag köpte No Prayer for the Dying när den kom ut 1990. Tror inte jag vet något band som efter 29 år (sen första skivan kom) och 13 studioskivor senare fortfarande håller otroligt hög klass både på liveframträdanden och på skiva. Från deras punkdoftande debut till den senaste proggiga A matter of life and death har Steve Harris, liksom Lebowskis matta, varit den som knytit Iron Maiden samman under alla år. Han har även ansvarat för att ha skrivit några av deras absolut bästa låtar likväl som några av deras sämsta. Vissa känner bara till Maiden genom sönderspelade dängor som Run to the Hills och Fear of the Dark men det finns så mycket bättre låtar att upptäcka. Vilka skivor är bäst, vilka liveskivor bör du äga, och hur bra var skivorna med Blaze Bailey egentligen? Svaret hittar du här den kommande tiden. Mest för att jag får en ursäkt att nörda och betygsätta.

Den betygsatta debutskivan är återutgåvan där Sanctuary även klämts in. Varför vet jag inte då den drar ner helhetsbetyget. Prowler är i alla fall en av de coolaste öppningslåtarna som gjorts! Lyssna och dyrka! Även om jag gillar Pauls sång på de två första skivorna är många av låtarna bättre med Bruce Dickinson (Phantom of the Opera på Live after Death till exempel)

"Prowler" 10

"Sanctuary" 5

"Remember Tomorrow" 8,5

"Running Free" 6

"Phantom of the Opera" 9

"Transylvania" 7

"Strange World" 6

"Charlotte the Harlot" 7

"Iron Maiden" 7

Betyg: 7.2

Uppföljaren Killers är lite mer ojämn och även på denna återutgåva har en till låt klämts in, Twilight Zone. Denna var visserligen med på USA-utgåvan ursprungligen men inte på den europeiska. Trots att den inte är lika bra som debuten är Killers en riktigt bra platta med höjdpunkter som titelspåret, Purgatory, instrumentala Ghengis Khan och Murders in the Rue Mourge.

"The Ides of March" 7
"Wrathchild" 6
"Murders in the Rue Morgue" 7,5
"Another Life" 7
"Genghis Khan" 7,5
"Innocent Exile" 5
"Killers" 8,5
"Prodigal Son" 6
"Purgatory" 8,5
"Twilight Zone" 7,5
"Drifter" 6
Betyg: 6,9

Återkommer med resten av plattorna snart.

Chevy Chase - Skitsnackets gudfader

Hans karriär gick utför fortare än Brann Dailors trumfills, från att vara en av världens ledande filmkomiker till att vara med i skräp som svenska Hjälp!. Tiden emellan gjordes allt från upplivningsförsök ( Vegas Vacaton), hundjobb (The Karate Dog) och diverse inhopp i serier som inte gjorde någon glad. Chevy kan dock ändå luta sig tillbaka och vara jävligt nöjd, han har trots allt varit kung i filmer som Foul Play, Fletch, Fletch Lives, Caddyshack, Seems like old times, Ett päron till Farsa (en svensk titel slank in), Three Amigos, Funny Farm, Spies Like us och en hyffsad Memoirs of an Invisible Man.
Hans kungliga repliker bestod oftast av spydiga kommentarer och han spelade fumlig i mer eller mindre varenda roll. Man skulle kunna säga att han inte spelade en karaktär, han var bara Chevy Chase. Just därför är det en fröjd att se honom i ovan nämnda filmer, man slipper se honom försöka vara djup och seriös, han glider liksom bara, regerar och levererar dräpande kommentarer.

Seems like old times:
Warren: *Could we use your phone? We're having a bit of car trouble.*
Nick(Chevy
): I'm sorry I don't have a phone.
Warren: That's ok, we don't have a car.
Nick: I'm afraid I don't understand.
Warren: [Pulls out gun] Does this clear it up for you?
Nick: No, I'm afraid not, you see, I'm blind.
[BeeGee and Warren look at each other as Nick tries to close the door on them. They apprehend Nick in the kitchen.]
Nick: It's not a permanent condition. It comes and goes.

Caddyshack:
Ty Webb(Chevv): You're rather attractive for a beautiful girl with a great body.
Lacey Underall: My uncle says you've got a screw loose.
Ty Webb: Your uncle molests collies.

Fletch:
Madeline: I'm sorry, who are you again?
Fletch: I'm Frieda's boss.
Madeline: Who's Frieda?
Fletch: My secretary.

Dr. Joseph Dolan: So where do you know Alan from?
Fletch: We play tennis at the club.
Dr. Joseph Dolan: Really? California Racquet Club?
Fletch: Right.
Dr. Joseph Dolan: That's my club too. I don't remember seeing you there.
Fletch: Well, I haven't been playing in a while because of these kidney pains.
Dr. Joseph Dolan: Right. Now, how long have you had these pains, Mr. Barber?
Fletch: No, that's "Babar".
Dr. Joseph Dolan: Two B's?
Fletch: One B. B-A-B-A-R.
Dr. Joseph Dolan: That's two.
Fletch: Yeah, but not right next to each other. I thought that's what you meant.
Dr. Joseph Dolan: Arnold Babar. Isn't there a children's book about an elephant named Babar?
Fletch: I don't know. I don't have any.
Dr. Joseph Dolan: No children?
Fletch: No elephant books.

Att jaga en abborre

Mest irriterande just nu: Basshunters reklam på Spotify. Kan inte folk ge fan i att köpa den där muppens jävla skivor så vi slipper höra något mer från honom? *Updaterat* Detsamma gäller även Ken Ring.

Har lyssnat en del på Kiss senaste skiva, första intrycket är att de låter mer taggade än på länge men efter ett tag känns det lite halvtrött. Återkommer om Sonic Boom

Morningglory?

Guard: - This is a secure area" Fletch: -Good, most people lives in terrible neighborhoods.
Shit jag börjar bli van att gå upp mitt i natten. Gick upp vid fem för att ta tåget hem från sthlm i morse men det var inte lika jobbigt som det brukar vara, är det åldern tro? Tyvärr blir det inte lättare att gå och lägga sig...
Skivåret 2009 har än så länge varit förvånansvärt bra trots någon enstaka besvikelse (Rancid bland annat). En riktigt positiv överraskning fick jag idag när jag lyssnade på nya Alice in Chains. Hade noll förväntningar på nya sångaren och på övriga bandet för den delen men jag kännde mig överkörd redan efter en lyssning. Den har gått på repeat mellan halv tre och nio och lär spelas många gånger framöver. Recension kommer.




Det fullkomligt lysande öppningsspåret " As horizons end" från senaste Paradise Lost - Faith Divides us, Death unites us: